Jag borde helt klart ligga till sängs såhär dags – och egentligen borde jag rent av ha gjort det ett bra tag redan. Jag funderar lite på det där med sömn just nu. Jag lider inte av någon nämnvärd insomnia numera – det händer någon gång att fullmånen slår till och driver mig ur bingen (förutom senaste gången, då jag vaknade genomsvettig efter att i en dröm ha blåst skallen av en kompis till maken – i ren otålighet över att maken själv inte fick tummen ur att göra det… Har vi nån freudianskt skolad psykonörd i huset…?), men inte som förr – så mitt-i-natten-vakenheten var regel snarare än undantag.

Men sover för lite gör jag ändå. För att jag – som nu – väljer att sitta uppe istället. Jag ”ska-bara”. Jojo. Det vet vi ju hur det är med sånt där ”ska-bara”, eller hur?

Det normala sömnbehovet är cirka 8 timmar. Plus-minus lite sådär, men nånstans omkring 8 timmar per natt bör en människa sova för att må bra och inte utsöndra kortisol och andra otrevligheter som bara gör ont värre – fast det har vi ju redan pratat om förstås. 7×8 timmar = 56 timmars sömn per vecka.

Jag sover, enligt iFån-appen Sleep-cycle, i runda slängar 6 timmar per natt. Lite längre på helgerna – fast då använder jag inte appen. Säg 5×6 timmar under vardagarna, och så 2×7 timmar på helgen. Genomsnittligt utfall: 44 timmar istället för 56. Det blir 12 timmars sömnunderskott – varenda vecka. Det är 1,5 natt för lite varje vecka. På ett år är det som att jag vakar 78 nätter av 365.

För att jag är dum i huvudet och inte kan masa mig i säng.

I veckan som gick funderade jag på det där jag ”ska bara” innan jag går och lägger mig. Skulle jag verkligen inte hinna göra det på dagtid – om jag vore lite piggare då? Blir mitt liv verkligen 78 dagar rikare per år för att jag inte kommer i säng? Eller är det här ännu en chimär? Inte får jag så värst mycket gjort på nätterna. Ett och annat blogginlägg. Ett och annat bokkapitel – läst, aldrig skrivet. Jag är för trött för att skriva något vettigt på kvällarna – det lir bloggposter och ett och annat mejl kanske.

Jag tänkte att jag skulle utmana mig själv på ett experiment – att sova 8 timmar/natt i en månad, och se vad som händer. Om dagarna blir mer produktiva i takt med att nätterna viks för sömn – eller om min gamla invanda ”sova-är-för-veklingar”-strategi faktiskt har någon slags poäng. Jag tvivlar… fast ändå bävar jag för att inleda experimentet. Man har ju liksom vant sig – vid nattsuddet, tystnaden, den valda ensamheten.

Så här sitter jag alltså. Sleep-cycle-appen går igång och väcker mig om 5 timmar och 45 minuter…