Nejdå, ni kan andas lugnt – jag har inte plötsligt blivit en extrem snabbläsare. Jag läser lika långsamt och omständligt som alltid. Jag började på Jonas Hassen Khemiris bok Ett öga rött redan i december – men den är utläst i år, och därför anser jag att mitt årsbeting på 30 böcker nu kan prickas av me åtminstone en bok. One down, 29 to go!

Jag har alltid haft ofantligt svårt för böcker som på ett eller annat sätt skriftligt tolkar dialektala särarter, som om dialekter vore egna språk och inte bara varianter av vårt gemensamma språk – svenskan. Precis samma reaktion hade jag när jag började läsa den här boken – som är skriven på vad jag skulle kalla Rinkebysvenska, men eftersom huvudpersonen Halim är uppvuxen i Skärholmen får jag väl hellre kalla det Skärissvenska då. Fy tusan – skulle jag behöva uthärda den bakvända ordföljden, slanguttrycken och andra märkligheter genom en hel bok? Ja, tydligen – för boken är kurslitteratur, så jag kunde inte bara lägga undan den (vilket jag nog skulle ha gjort annars).

Men jag måste erkänna att jag ganska snabbt blev såld på Halims dagboksanteckningar. Det är som många tidigare recensenter skrivit om den här boken – man kommer in i en rytm och då känns språket plötsligt naturligt. Ett öga rött är en bok där språket faktiskt inte bara är en bärare av berättelsen – det är en del av det, som en fond eller en kuliss mot vilken berättelsen utspelar sig – och jag tyckte väldigt mycket om det.

Boken är ett porträtt, snarare än en dramatiskt upplagd berättelse – en serie händelser utgör förvisso en slags utveckling som påverkar Halim och får honom att förändras, växa och kanske mogna lite. Men det är en ganska löst sammanfogad serie händelser och jag kan sakna en något tydligare dramatisk uppbyggnad, en kulmen och en upplösning. Hade jag nu inte varit tvungen att läsa ut boken för kursens skull, så hade den erbjudit många tillfällen för mig att tröttna och hitta något roligare i bokhyllan – även om jag nu är glad och upprymd som man blir när man läst ut en bra bok. Den var bra – men den bjöd ett visst ”lättjefyllt motstånd” kan man väl säga.

En snygg detalj som jag blev nästan barnsligt förtjust i – är hur Khemiri gjort en ”litterär Hitchcock”, och skrivit in sig själv som bifigur i berättelsen. En liten, liten detalj – men jag tyckte att det var snyggt och levande gjort. Och på något sätt blev också huvudpersonen, Halim, tydligare genom sitt sätt att relatera till författaren.

Jag tänkte Khemirikillen borde inte ge upp för Sverige behöver fler arabförfattare och kanske min hjälp kan lära honom att skriva äktare än dom andra. Om han inte litar jag kan visa honom skrivboken så han impas av alla filosofier och börjar be på baraste knän han får sprida dom i nästa bok.

Ja, som sagt – jag tyckte om Ett öga rött. Om den står i din bokhylla och du läst de första tre sidorna och sedan lagt bort den för att den är skriven på Skärholmensvenska – ge den en chans till. Ge den åtminstone 50 sidor – boken har charm, men man måste ta sig tid att upptäcka den.

***

En sak är jag skeptisk till, och det gäller det faktum att det här är en kursbok till min kurs om barn- och ungdomslitteratur. För mig är det här inte en ungdomsbok – utan en bok där man som vuxen/medelålders (svenneguss) kanske faktiskt kan få en slags nyckelhålsbild in i ungdomars värld och tankar. Där har den ett värde för mig. Men en jämnårig med Halim – vad skulle hon eller han få ut av att läsa den här boken? Jag vet inte riktigt – kanske är jag själv bara för gammal för att se, men jag tror faktiskt att den här boken gör sig bäst som bok FÖR vuxna, OM ungdomar. Och sådana böcker behövs också.

***

…för den som är road av vad jag läste under 2010, är sidan Bloggografen läser nu uppdaterad – med länkar och allt. Några böcker är ännu inte recenserade – några av dem ska bli det, andra inte. Men de finns listade  i alla fall!