Morgon den sista höstsemesterdagen. (Imorgon är logistik- och transportdag och gills inte.) Jag försöker summera, försöker få ledighetens reflektionsarbete att ha genererat något substantiellt, en förkroppsligad förändring att ta med mig hem och förlita mig på. Det går givetvis inte, men jag försöker ändå.

Veckan inleddes lite i kamp med mig själv. Jag ville så mycket, hade idéer om hur ledigheten skulle vara, hade inte ro i kroppen – eller acceptans för hur jag faktiskt mådde. Jag bråkade mycket med min bild av vad ledigheten skulle vara och stressade över att dagarna gick och ingenting blev som jag ville.

Jag ville ha en skapande retreat, men behövde återhämtning. REN återhämtning. Så har det fått bli. Inte mitt beslut, det togs åt mig och jag har helt enkelt fått följa fattat beslut.

Det har varit frustrerande att acceptera, att jag inte får bestämma över min tid ens när jag är ledig. Att jag behövt ägna den lilla tidsmarginalen som en ledig vecka utgör åt att betala av på de skulder jag dragit på mig i vardagen. Och sålunda äger jag inte min tid, ens när jag är ledig. Räntan tas ut i form av hjärntrötthet, utmattning och smärta (ryggskott tror jag man kan kalla det; plötslig, stark och extremt rörelsehindrande ryggsmärta), och jag vet att det är mitt eget fel som inte tagit hand om mig bättre, under så lång tid. Inte skuldkänslor, bara konstaterande. Det är såhär det blir. Det är det här som händer, förr eller senare, och för mig händer det nu.

Jag är inte beredd att fortsätta som jag gjort, men vet ändå inte helt säkert hur jag bryter mönstret. Hur jag håller emot.

På ledarutbildningen jag gick precis före semestern sa en av ledarna vid ett tillfälle att vi har svårt att förändras bland annat för att omgivningen reagerar så starkt på att vi inte är/gör som vi brukar. Våra relationer normerar våra identiteter (min slutsats). Detta skrämmer mig. Har alltid känt mig off, udda, inte bra nog, inte kul nog, svårt att passa in – inte någon vars sällskap andra väljer. Att agera upptempo-Jenny som är överallt och fixar, har koll, kommer med idéer, alltid orkar, alltid är på, alltid driver… Det har blivit min tillskapade, kompensatoriska identitet, den som skyler och skyddar det andra, det sköra jag bär inom mig, det som behöver tid och ro, det som vill något annat. Något jag knappt minns, och som kanske mest är ett outvecklat frö någonstans.

Jag är möjligen lite orättvis nu. Fasaden är ju inte bara tillskapad och falsk. Jag gillar det där också, tempot och att vara med överallt. Det är häftigt när det går fort och händer mycket. Men det är fan inte sunt, utan farligt, förenat med hög risk. Är det värt risken? Vad är det för möjligheter som motiverar risktagandet, egentligen? Finns det något ”in it for me”? Vet jag ens? Och vet jag var gränserna går?

En annan sak jag fick höra på en föreläsning om chefskap för lite sedan: ”Missta inte adrenalin för arbetsglädje.” Den har jag funderat mycket på. Vem blir jag utan adrenalindriften i vardagen? Svaret tror jag att jag fått de senaste dagarna, när de första semesterdagarnas brottningskamp med mig själv och min bild av hur de här dagarna skulle vara. En på en gång lugnare och mer levande Jenny, mer närvarande, mer förmögen att uppleva, känna, reflektera och ta in nytt. Jag tycker om att vara där. Tycker också om känslan att äga mitt liv, att få vara i det och känna rymd. Ofta har livet känts som en åtsnörd korsett, där jag kippar korta, ytliga andetag i en kropp som flämtar efter luft.

Och den luften är mitt liv.

Jag går genom höstfärgade lövskogar* och tänker – hur många höstar har jag kvar? Inte ens om jag lever ett långt och friskt liv (och jag vet att jag inte har oddsen på min sida för det) är det ett oändligt antal. Jag är inte ens i livets andra halvlek längre, jag är snarare i tredje hockeyperioden av livet – hur man än räknar är detta ett faktum.

Och här låter jag fortfarande livet villkoras av ett jobb och en prestationsdemon som påstår att livet inte är mitt att förfoga över, att jag måste förtjäna det i dessa småsmåsmå portioner, som dessutom äts upp av hjärndimma och utmattning och smärttillstånd som jag drar på mig i vardagens kamp för att förtjäna livet.

Det är en ekvation som inte går ihop. Och själva poängen är att det inte ens borde VARA en ekvation!

Så, hur gör jag denna insikt tillräckligt substantiell för att vara hållbar i en blåsig vardag? Hur gör jag den substantiell nog att ta upp kampen med demoner och illusoriska måsten som ter sig så verkliga, så tvingande, så överordnade…? Jag vet uppriktigt sagt inte. Det enda jag vet är att det är nödvändigt.

***

*) Igår besökte jag Wanås konstpark. Det var en fantastisk upplevelse! Jag vill dit igen, fattar inte att jag inte vetat att det fanns där hela tiden. Jag frågade tjejen som tog inträde hur länge parken funnits där, hon svarade ”Jäättelänge”, med ett tonfall som betydde ”alltid”.

Det visade sig betyda sedan 1987. Okej. Inte riktigt alltid, men ett bra tag i alla fall!