Ibland öppnar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag
men tjugosex år kan passeras på ett ögonblick.

Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer har gjort mig sällskap denna grönbetesvecka. Sämre sällskap kan man definitivt ha. Han har sällskapat mig genom boken I arbetets utkanter, som är en fint sammanställd och formgiven djupdykning i Tranströmers skafferi – bokstavligen så, eftersom det var i ett skafferi hemma i våningen i Stockholm, som han förvarade sina anteckningar, skisser, arbetsmaterial, brev mm. Postumt utgiven är boken nära personlig och högst levande. Paradoxalt nog.

Jag tycker mig uppfatta en människa jag kan känna igen mig i. En hjärna ständigt i arbete, vändande och vridande, observerande och upplevande. Och skrivande. Ständigt, ständigt skrivande. Jag kan se honom sipprande och läckande av ordbeklottrade papperslappar till höger och vänster, att skafferiet på Stigbergsgatan blott utgör en bråkdel av bärgad drivved ur ett liv väl levt i ordens ljus och land. Bortom skafferiets strand dånar en ocean av tänkta, möjligen nedskrivna ord, förlorade i havet.

De förlorade ordens ocean.

Vilka avtryck gör han i mig, denna vecka av vila, reflektion och återhämtning som jag tillbringar i hans sällskap? Förutom igenkänningen – som är blyg och nästan skamsen, för vem är jag att jämföra mig med litterär storhet?! – också kontraster och avstånd. Saker jag förlorat längs vägen, saker jag själv tappat och sett virvla bort i de förlorade ordens ocean. Insikt om den grå vardagens Mordor som jag lever existerar i.

Jag hörde om en släkting jag inte haft kontakt med på många, många år. När vi var barn var det för många år mellan oss, när vi blivit vuxna för många andra komplikationer; avstånd, konflikter och valhänthet. Man sa mig att hon har ett för enkelt jobb, att hon inte utnyttjar sina förmågor i det enkla jobbet, att hon är kreativ och ”god för mer”. ”Men jag vill vara fri”, ska hon ha svarat, och som det svaret fastnar hos mig. Krokar i och drar i något inom mig – en längtan. Kanske en sorg? Över vägar som valdes innan jag begrep vad jag gjorde, innan jag hade förstånd att inse att ingenting kommer utan kostnad, utan konsekvens. Och tiden – som målar in en i bekvämlighetens och feghetens hörn. Tiden, plötsligt för kort att backa och välja om. Det lilla, lilla stynget av avund mot dem som vågar – Tranströmer och så hon, min släkting.

(Och egentligen är jag stolt över hennes mod att välja friheten, vilket väl gör mig ”äntligen gammal nog” att skilja min egen ånger från andras val och vägar.)

Dessa dagars grönbete, vila och återhämtning har bjudit så många dimensioner – en rikare regnbåge av färger, ljus och mörker än jag anade på vägen ut, och just därför mer verklig. Verkligheten ÄR ljus och mörker, inte antingen eller – både och. Balansen måste finnas I mig, i vad jag gör, vad jag väljer. Inte utanför.

Imorgon far jag hemåt. Sitter nu med Google maps och plottar färdvägar hem för morgondagen, reflekterar över vad jag tar med mig, förutom juldukar, krukor och böcker jag köpt på vägen. Ett besök i mig själv, en påminnelse eller hågkomst. Kanske har jag lyckats bärga ett och annat ord, en och annan papperslapp, ur de förlorade ordens ocean.