Jag har brukat banna mig själv för att jag ofta velat recensera böcker innan jag läst ut dem, att jag tar ut händelser i förskott och går igång på att skriva om böcker jag kanske nätt och jämnt kommit till mitten av. Så kan man ju inte ha det – hur ska det se ut, recensera på så lösa boliner, nej vet du vad…! Och så tvingar jag mig att avstå. Vänta på det goda tills det är i rättan tid, när jag läst sista sidan och rätteligen kan ha en uppfattning om hela boken – se tillbaka på den som en enhet.

Fast när jag väl lämnat boken har jag ju lämnat den. Då är jag inte längre där, i den, uppfylld av den och full av bubblande tankar och känslor om den. Det är ju de tankarna och känslorna som gör att jag vill skriva om boken. Väntar jag tills efteråt har jag redan missat tåget Jag vill inte göra någon saklig summering eller moget överväga bokens disposition, tema och språkliga kvaliteter. Jag vill fånga upplevelsen av boken, just medan jag har den.

Och jag är ju ingen kulturskribent så jag får faktiskt göra som jag vill!

Två böcker har jag läst ut hittills i år, de ska få sina efterrecensioner. Sen ska jag börja skriva om böckerna jag läser, snarare än böcker jag läst.

***

Det var en tweet som fick mig att Bokus-googla boken Arv och miljö av Vigdis Hjorth, en tweet som reflekterade kring familjeförhållanden och varför boken blivit så populär. Jag hade inte hört talas om den – är väl i allmänhet ganska dålig på att hålla mig informerad om aktuell bokutgivning och vad som är ”populärt” – men impulsköpte eboken och läste den som årets andra bok.

Den har verkligen ett säreget språk – korthugget, repetitivt, bitvis nästan mässande. Stora delar av berättelsen bygger på ett detaljerat refererande av turer och korrespondens i en arvstvist mellan vuxna syskon i en familj med en historia av onämnbara hemligheter och brutna relationer. Den verkliga konflikten vävs in som avvikande trådar i väven kring arvstvisten, som ingenting egentligen handlar om.

Det är säreget, men väldigt effektivt. Jag dras med och in i berättelsen om en familj som formerar sig kring den onämnbara elefanten i rummet, där äldsta systern blir parian som får bära skulden för familjens splittring, när hon i själva verket är offret. De logiska krumsprången resten av familjen ägnar sig åt för att rationalisera kring det man inte vill se, inte vill tala om, inte vill erkänna finns där, gör mig bitvis illamående. Det är som att det inte finns bara en elefant i det där rummet, det finns två – den andra elefanten är där för att dölja den första.

Språket håller läsaren lite på armlängds avstånd, ändå är det omöjligt att värja sig från den här boken. Den drabbar en – kanske särskilt genom kontrasten mellan det säregna språket och den känslomässigt outhärdliga berättelsen.

Betyg: 4