Det är lite som att komma tillbaka till en sommarstuga efter vintern.

Man blåser damm från möblerna, hittar en kvarglömd tidning som minner om hur länge sen det är man senast var här. Golvtiljor som knakar och knäpper, ovana att gås på. Samtidigt är det omisskännligt ens eget, känslan är att komma hem – en utandning. Hej bloggen. Long time no see.

Bloggen – och bloggandet – har blivit en sommarstuga. Ett litet torp jag tycker mycket om, men alltför sällan hinner besöka, än mindre bygga ut, renovera, hålla efter.

Jag blir stående innanför dörren, släpper mina väskor på golvet där jag står. Andas in den lite instängda stugluften, mättad med dofter från året som gått sedan sist. Mina dofter, mitt år.

Det är hit jag kommer för att reflektera, ifrågasätta, finna nya idéer. Hit jag längtar när jag vill, men inte finner utrymmet. Här finns mitt utrymme.

I år är inget undantag, tvärtom. I år är ett år då jag verkligen har saker att reflektera över. Året som gick var fyllt av händelser som ställde saker på sin spets, på det där sättet då det inte längre går att rycka på axlarna åt dem och låta gå. På det där ”vad fan håller jag på med egentligen”-sättet.

Ja, vad fan håller jag på med?
Det, du.

Någonstans handlar det om att bli medveten om sina mönster. Sånt där man bara gör utan att tänka på det, utan att fundera på varför och vad det leder till. Vad det förstärker och vad som kommer bort medan jag går i cirklar. Det är nyttigt att få syn på, fastän det alltid gör lite ont att se sina tillkortakommanden i vitögat.

(Å andra sidan – att aldrig se sina tillkortakommanden, så som många aldrig gör, betyder ju inte att man inte har några – bara att man inte ser dem och därför är dömd att upprepa dem. Det är därför vi får våra mönster, våra upptrampade stigar, och glömmer vad som finns utanför dem.)

Nåväl. Nu är jag här.

Jag tar ett djupt andetag till, av det gamla och instängda, innan jag lyfter upp mina väskor och på allvar kliver in i stugan för att ta itu med det som behöver göras.