Det är som en pendelrörelse, beslutet att plugga halvfart utöver heltidsjobb. Eller motivationen för det där beslutet, rättare sagt. 

Det är inte så att jag ändrar mig egentligen, jag vet varför jag gör det jag gör och jag står fast vid det jag bestämt mig för. Men herregud vad jag önskar mig tid att bara kunna få vara lat ibland… Slippa ha dåligt samvete för helger då jag bara inte orkar läsa en rad, slippa ha framförhållning och kalkylera med hur mycket tid jag har/kommer att ha fram till det ena eller andra seminariet, hur långt jag måste ha hunnit jobba i varje vecka för att ligga i fas med deadline. Ha råd att vara lite slarvig med min tid.

En pendelrörelse, som sagt. Ibland har jag flow och det går hur bra som helst – ibland… Jag har aldrig sprungit ett maratonlopp (ärligt talat aldrig sprungit längre än 5 km), men jag föreställer mig att det här är lite som kampen mot mjölksyran under ett maraton. Man kommer in i en andra andning och tröttheten/mjölksyran försvinner, ger en utrymme att andas, leva och till och med flyga fram. 

Och sen slår den till igen, när man minst anar det och inte har något att sätta emot. Mjölksyran. Tröttheten. 

Just nu är en sån period, när jag känner hur jag går på batteriångor och ren vilja. Jag har en halv inlämningsuppgift och en uppsats kvar att skriva, sen är det sommarlov. 74 dagar. Bit ihop nu. Kör. Lite till. Inte ge upp nu. Inte när du kommit så här långt. Lite till kan du. Lite till.