Idag är jag ledig. Helt ledig, inte ens ”ledig för att åka till Leos lekland med barnen”, utan ledig – helt och hållet, 100 % ego-ledig. Plan för idag är bara att leta upp ett kafé med trevligt fönsterbord (check – skriver detta från ett hörnfönster på Café 60 på Sveavägen, med morgontrafik och frusna medmänniskor utanför fönstret) och sitta där hela dagen, försjunken i dagdrömmerier, lite planlöst skissande, ett som annat bloggande samt essäförfattande på tema ”arbetsledningssociologi”. Fast sen har jag kommit på att jag kanske skulle ta och gå en sväng på Fotografiska, passa på att julhandla lite, se om jag hittar den där pärlbutiken jag var i för några år sedan men inte minns så värst mycket mer om, köpa en ny ögonskugga åt mig själv istället för den som håller på att ta slut… Och så vidare.  
Fast just nu sitter jag här. Kaffet är gott. Caféet har precis lagom nivå av svag musik och surr från kyldiskar och slammer från köket för att jag ska trivas. Jag har en intressant kursuppgift att arbeta med, spännande kurslitteratur att läsa och pågående reflektioner i huvudet att följa. Gott så. Jag misstänker att museer och julhandel kan vänta. Stillsamma dagar i sällskap med ett livligt kvalitetshuvud växer inte på träd.

***

En del av reflektionerna handlar om livet här och nu. Jag hade bland annat en nätkonversation häromdagen där jag förklarade att jag ville ha en quickfix till ett problem eftersom jag inte har tid att göra några större systematiska omtag just nu.

Quickfixar brukar vara nödlösningar, fort och fel och allt det där – men samtidigt är det ju en fråga om prioritering. Man kan inte prioritera allting till 100 % hela tiden – det är ett feltänk att ens tro att det är ett eftersträvansvärt ideal att prioritera precis allt man gör till 100 % hela tiden. Om ”allt” är lika viktigt är ju ingenting verkligen viktigt, eller hur? Då har du ju i praktiken inte prioriterat någonting alls.

Men svaren jag fick var solklara. Folk förstår inte att jag valt en situation där quickfix är skillnaden mellan funkar och inte funkar. Idealt eller optimalt finns inte på kartan – och behöver inte finnas där heller. Saker ska bara funka. Jag kunde förstås avstå helt och hållet, men för mig blir livet alltför tråkigt om jag bara ska ge mig utrymme att ägna mig åt det jag kan göra till 100 %. Det är lite som att säga att ”om jag inte får vinna vill jag inte vara med”.

Samtidigt ska jag inte klandra någon annan – jag faller ju själv i samma tankemässiga fälla med jämna mellanrum, då jag blir frustrerad över allt jag inte hinner med, trots att jag innerst inne vet att jag själv valt den prioritering jag har. Och om jag rannsakar prioriteringen i sig kommer jag ändå alltid till samma slutsats – samma prioritering. Jag har valt att plugga 50 % utöver heltidsjobbet. Pluggandet är min hobby. Det säger sig självt att jag inte kan lägga många timmar på andra hobbies också. Någon gång ibland kan jag sno åt mig ett par timmar, men de timmarna är undantag – inte regel.

Jag kan med andra ord inte gå en kurs i hur jag bäst sorterar mina fotoutskrifter med hjälp av produktserien si-eller-så, när det jag behöver är syrafria zippåsar där jag kan slänga ner de bilder jag redan har och få någon slags överblickbar ordning så att jag hittar bland dem den gången då jag får en halvtimme över och får för mig att jag vill använda den till pyssel. Det är inte 100%, det är inte ens 10 %. Men det är vad jag har just nu, och det är mitt val att det ska vara så.

Jag glömmer det som sagt själv ibland, och kan verkligen inte räkna med att andra ska förstå det. Men ändå. Någonstans finns det något att lära i det där ”allt-eller-inget”-tänkandet. Att det kanske finns en poäng i att ”nöja oss” med det vi har utrymme för, om det lilla ändå blir en källa till glädje. Det måste inte vara 100 % hela tiden för att föra något gott med sig.

Jag tänker också att välja/välja bort inte behöver vara något definitivt, utan ett val vi gör i varje stund. Här och nu väljer jag si. Om en kvart kanske jag väljer så. Det kan jag inte veta nu. Nu vet jag bara nu – och jag behöver inte heller veta mer än så, just nu.

Ligger det inte ett visst mått av frihet i den tanken ändå?