En nätbekant tar farväl av Facebook och Twitter, för att istället ägna sin nättid åt bloggar och böcker. Det låter bekant. Minns ni min sociala medier-fasta? För 1,5 år sedan, googlar jag mig till minnes. Jag minns inte riktigt hur det gick, men jag minns spänningen och ivern inför att bryta med slentrianhängandet på sociala medie-sajterna – och på ett sätt återta kontrollen över min tid, min energi.

Jag blir lite sugen på att göra om det där. Det finns mycket som talar för det, inte minst tidsfaktorn. Lever man ett liv så intensivt inrutat och med så tajta marginaler som mitt, borde det vara en bra grej att investera sin tid – den lilla man nu har – så klokt och medvetet man kan. Vad ger mig mest just nu? Att läsa en bok eller hänga på fejjan? Att skrivreflektera över något som hänt eller något jag gjort – eller att gå in på twitter och än en gång försöka minnas vad det var som var så kul med det…?

(Jag slutade hänga på twitter för över ett år sedan, ganska tvärt och för att livet bortom tangentbordet just då krävde all uppmärksamhet. Ett par gånger sedan dess har jag försökt börja twittra igen, men varje gång jag öppnar mitt flöde ser jag bara ändlöst käbblande och lakoniskt ensamma uttalanden som kastas ut i stormen i hopp om att någon ska se dem, höra dem. Men ingen lyssnar. Alla pratar. Det är liksom mediets natur.)

Snabbmatsmedier kallade jag dem förra gången jag gav mig på att mediefasta. Lättillgängliga men tomma kalorier, som kanske luktar okej eller rent av lite lockande och förföriskt – men egentligen mest innehåller skit.

Jag tänker på mitt senaste inlägg, det där om gravitation och lättja i organisationer, och tänker att hela samtiden drabbats av den där lättjan, att den präglar oss – både som samhälle och som individer. Vi har kollektivt svalt en kultur som helt och hållet bygger på den mentala snabbmaten som äter våra hjärnor. Vadå zombieapokalyps? Den har ju redan varit!

Allt ska gå fort, serveras halvt färdigtuggat och gå rakt in i vårt ständigt uttråkade underhållningsintag.Och ja, jag tror på något sätt att det politiska käbblet går in där också – hur ilsket polariserat det än låter och för all del kanske är. Det är ändå käbbel för käbblandets skull, för sportens skull. Folk käbblar för att de kan, som ett träningspass i verbal kampsport. Även jag misstog det ganska länge för verkligt engagemang, men efter att ha sett hur det går på tomgång och aldrig når någon vart… Nej. Det är ingenting som någon tar på allvar, vare sig de som käbblar eller de som eventuellt lyssnar.

När sociala medier var nytt och kändes lite fräscht och spännande, då stämde jag in i lovsångerna med liv och lust. Vilket fantastiskt redskap, vilken magi! Här skulle skapas dialog och öppenhet; kunskap och förståelse skulle spridas och förmeras; demokrati och fred på jorden

Istället handlar allt om marknadsföring – på ett eller annat plan, men hela tiden med samma kommersiella förtecken. När jag ser det, tänker jag att vi verkligen måtte ha tappat kontakten med våra visioner, våra idéer och vår retorik (för att hänvisa till förra inlägget igen). Och jag finner det lite sorgligt. Vad är vi om vi inte tror på något? Eller om vi tror på något, men egentligen inte har en aning om på vad? Vilsna själar i ett landskap av färdigtuggad underhållning och blinkande neon.

Jag tänker på fenomenet ”ljusförorening” och att vi nog får svårt att hitta tillbaka till våra idéer och vår verkliga tro (i icke-religiös mening nu, jag talar om en humanistisk tro, en existentiell tro, en tro på något större än fredagsmys och Så mycket bättre) så länge vi har allt det här blinkandet och blippandet omkring oss.

(Ljusförorening är det här att det är svårt att se någon stjärnhimmel om man befinner sig i en stad, därför att stjärnljuset med sin långa resvag har svårt att konkurrera med alla upplysta skyltfönster, neonskyltar, trafiksignaler, gatlyktor – och så vidare. Jag har till och med hört att att de flesta av oss kanske aldrig sett stjärnhimlen så intensiv som den verkligen är/kan vara, eftersom vi hela tiden är omgivna av artificiellt ljus. Jag vet inte om det stämmer, men det skulle inte förvåna mig om det vore så.)

Så tänker jag, att det kanske är det en fasta gör – släcker ner. Till en början har ögonen svårt att vänja sig vid mörkret, det är obekant och säkerligen obekvämt. Underhållningsintaget hör av sig med klagomål, pratar ilsket om understimulans och passivisering. Vi behöver ju våra stimulansfixar för att gå runt, för att behålla skärpan, för att hänga med!
Gör vi?
Verkligen?

Är det inte bara så att vi börjat glömma bort vad som fanns bortom det snabbmatsmediala blinkandet och blippandet, och därför utgår från att där ingenting finns? Att neonljusen och deras blinkande och blippande är det nya svarta, och att det gamla svarta bara är just… svart?

Jag vet inte om jag är redo för en ny fasta – det är trots allt väldigt bekvämt med korta portionsförpackade mediefixar, som kan konsumeras även i en fullpackad t-banevagn eller under en micropaus på jobbet, vilket är den sorts fritid jag har just nu. Att släcka ner och spana efter stjärnor kräver mer än så, och ger inga snabba fixar i retur. Är jag redo för avgiftning? Just nu?

Juryn överlägger en stund till i frågan, kan vi säga.