Jag försöker orientera mig i tiden. Var det en vecka sedan jag körde från Växjö? Sex dagar sedan jag gick hemma den där sista dagen och begrundade tiden, bakåt och framåt, övervägde att blogga men aldrig kom mig för? För bara sex dagar sedan alltså…?

Det känns som flera månader sedan, nej eoner. Växjöhelgen känns om ett vagt minne höljt i många lager av tid och händelser som passerat sedan dess. Har det ens hänt? Var jag ens där? Kanske i ett parallellt universum? Det kanske hände någon annan…?

Nej då. Det har bara varit en ovanligt händelserik vecka. Veckan då jag inledde det som ska bli en vardag, men ännu är i allra högsta grad något extraordinärt, ovant och nytt. Bubblan är oåterkalleligen sprängd och borta. Det är… märkligt. Främmande – fast ändå inte. Bekant – fast ändå inte. Och åtminstone på ett plan är det nog ganska precis som jag väntat mig – trots allt. Bara inte på ett sätt jag skulle kunna förklara för någon annan. Beklagar. 

Jag tänker på Frodo igen, och tänker att varje ögonblick börjar en ny resa. Det är bara att välja en.