Står i mitt kök, det är näst sista dagen. Uttrycket ”mitt i skiten” faller på – här står grejer överallt, framdragna ur skåpen som ljusskygga främlingar, väntande på plats i diskmaskinen. 
Jag har aldrig gillat det här köket. Det är i runda slängar 2,5 gånger 3,5 meter stort och helt klart designat för att på sin höjd koka kaffe i, möjligen dekantera vin och lägga upp canapéer från tjusiga cateringfirman. Men ändå. Jag har lärt mig mycket i det här köket. Vuxit och utvecklats. Vem kunde tro att det är så utvecklande att laga mat – men det är det. Det kan det vara.

Vad som helst kan vara utvecklande, om man låter det.

***

Igår konstaterade jag att det var precis en månad tills jag börjar jobba. En månad…? Trettioen ynka små dagar – redan idag bara trettio jämnt? 

Det som hisnar mest är tanken på allt som ska hända under dessa trettio dagar. Kaoset som breder ut sig omkring mig där jag står i köket som snart ska vara någon annans, ska reduceras till kartonger och kubikmetrar i flyttbilar. Vi ska bo på hotell de sista dagarna i Hamburg, i väntan på att maken får ledigt igen. 
(Barnen och jag kunde förstås ha åkt i förväg, men att lämna Hamburg tillsammans känns som en symbolhandling och ni vet ju vad jag anser om symbolhandlingar. Vi kom hit tillsammans, vi ska åka härifrån tillsammans. Även om maken kommer att komma tillbaka – men det är faktiskt bara en parentes i sammanhanget.)

Kanske får vi då tillfälle att strosa runt, vara lite sentimentala och ta våra farväl. Jag hoppas det. Sen åker vi. Samma gamla välkända rutt som vi åkt så många gånger – denna gången blir den annorlunda. Med bubblan sluten bakom oss är vi inte samma gamla människor som åkt den vägen så många gånger förr. Ingen kan två gånger stiga ned i samma flod – och ingen kan två gånger resa samma väg. Allt flyter och vi med.

Då vi kommer fram ska flyttlassets framvällande och expanderande kaos arrangeras in, ordnas och sorteras till hemtrevnad och plattform för Det Nya. Barnen börjar med (i nämnd ordning): fotbollsträning, fritids och skola. Allt inom loppet av de första 10 dagarna i Sverige. Jag har en tandläkartid och en frisstid inbokade redan, lösa lunchplaner i luften – ”vi ses i augusti!”. 

Ja, i augusti… Trettioen dagar som blev trettio. Snart bara tjugonio.

Tjugonio dagar tills vi är där. På plats. I ordning (förhoppningsvis). På rull. I Det Nya. 

Då står jag i ett annat kök, ser ut genom ett annat fönster, tänker andra tankar. Tjugonio dagar.