Sekunden efter min spontana glädjeyttring i gymmets omklädningsrum – och en hastig titt omkring mig för att se om någon lagt märke till mitt utrop och kraftfulla segergest, men tanten bredvid mig hade fullt sjå att vika ihop sina strumpbyxor och tog ingen notis om mitt uppsluppna utbrott – kände jag, nästan fysiskt, hur något rann av mig. Stressen. Oron. Och i deras ställe – en påtaglig känsla av lättnad.

Jag tänker att vi nog ganska ofta inte ens märker hur stressade eller oroade vi är över något, förrän det vi oroat oss över löser sig, och oron släpper. Förrän man får den där påtagliga känslan av att något rinner av en, fast man inte ens vetat att man burit på det.

(I det här fallet handlade det om att prefekten för min ledarskapsutbildning under pågående läsår fått för sig att ändra förutsättningar för vidare behörighet, samtidigt som hela utbildningen görs om till en grundutbildning i sociologi (med senare fördjupning i ledarskap). I princip innebar förändringarna för oss som är sista årskullen med den gamla utbildningsplanen: ”Klara allt på första försöket eller åk ur utbildningen”. Jag är inte den enda som varit orolig för det här, kan jag meddela…

Men idag meddelade alltså prefekten att beslutet varit förhastat eftersom vi redan informerats om att sedvanliga behörighetsregler skulle gälla – det vill säga att man är behörig att fortsätta nästa läsår om man klarat minst 75 % av kurserna under året före. Jag ligger bara en halv hemtenta efter, för att jag blev sjuk i december och missade en deadline – men ändå. Själva känslan av att hänga på gärdsgården har – helt uppenbart – tyngt en hel del.)

Och så tänker jag ett steg till, och undrar: Hur mycket sådan oro går vi omkring och bär på egentligen – allihop? Oro vi inte ens märker, därför att den liksom krupit på en under lång tid, och man inte riktigt märkt hur tungt det blivit. Vad gör det med oss?