Kaveldun vid Alster. (Bilden har ingenting med texten att göra, men jag gillar kaveldun.)

Det är alltid samma sak. Jag tar på mig ett skriva-varje-dag-beting – och efter bara några dagar börjar jag påminnas om varför jag inte gillar sådana egentligen. Åtminstone inte som grund för publicering. Det går helt enkelt inte att producera någon slags kvalitetsinlägg varje dag, om det inte råkar vara ens huvudsakliga sysselsättning under perioden. Så då återstår kompromissen, fast frågan är – vad ska jag kompromissa med? Kvaliteten eller frekvensen? Posta varje dag, kosta vad det kosta vill? Eller acceptera att varje dag kommer det inte att helt magiskt dyka upp material dugligt för publicering…?

(Sen är väl frågan om kraven ska vara desamma för en privatblogg som för en tänkt yrkesmässig blogg. Jag har ju aldrig gett den här bloggen något uttalat syfte – utöver att presentera texter och annat jag som yrkesskribent åtminstone inte behöver skämmas för… Tanken med den här sidan har alltid varit att den ska vara för min skull i första hand, och för er som läser lite grand som en bonus. Fast det är knepigt att försöka husera i sociala medier med en sådan ”icke-strategi”…)

Samtidigt är posta-varje-dag-utmaningar bra, för utan dem kan jag mycket väl sitta och fila på varje text in absurdum, utan att någonsin komma till ”publicera”. Ni skulle bara veta hur många inlägg som ligger och puttrar bland mina utkast – för att de kräver mer research och/eller funderingar än jag har tid med. Bara idag dök det upp två till…

Ibland tänker jag att jag skulle vilja klona mig själv till en liten redaktionsgrupp för att kunna diskutera alla de där utkasten med någon, vända och vrida på idéerna gemensamt och… tja – växeldra, ni vet. Jag som alltid trott att jag är en introvert ensamvarg, har fått inse att det faktiskt inte riktigt stämmer. I så fall en varg som söker sin flock.

Fast det där hör till ett annat av mina utkast som ligger och puttrar i den berömda högen, så det får ni läsa mer om någon annan gång. Hoppas jag.