”Dark selfie”.

*

Tanken var att novemberbloggandet skulle handla främst om skrivande. Det var vad jag tänkte när jag skrev inlägget om att hitta – eller åtminstone återuppväcka – min ”röst”. Och så har det mest blivit foto av alltihop.

Men så tänker jag att det nog är rätt ändå. Fotografi – och bildskapande överhuvudtaget – är faktiskt en del av den där rösten jag skulle leta efter. Min röst är inte antingen text eller bild – den är både och. Och jag tänker att det är en av de saker som gör den till min.

Så – jag ska försöka hålla kvar vid fotograferandet den här gången. Nästa fotoresa är redan inplanerad, tills dess får jag roa mig med lokala utflykter och projekt.

Efter över fyra år i Hamburg känner jag fortfarande inte att jag varit särskilt bra på att skildra staden – det det är något jag borde försöka bli bättre på, medan jag fortfarande är här.

Och så vill jag bli bättre på att fotografera människor. (Andra människor – inte bara mig själv…!) Där dras jag med en slags oro som går i cirkel – när jag märker att folk blir oroliga och stela framför kameran, då blir jag sjufalt stelare bakom. Bilderna blir förstås därefter.

Det är en slags sorg – eftersom jag egentligen vet att jag helst vill fotografera människor. Göra bilder med liv och rörelse. Närvaro. Påtaglighet. Sådana bilder som jag själv tilltalas och berörs av.

(Nå. Det vore väl ingen riktig sport om det inte vore åtminstone lite svårt…)