Sena nattens tystnad och ro, ett soffhörn och ett glas varm mjölk med en skvätt honung i. Utanför en och annan ensam bil som kör förbi. Annars tyst. Det är skönt med nätter, fast just i natt är det osedvanligt illa tajmat att jag inte sover, eftersom jag ska köra 30 mil imorgon. Norrut. Till Sverige. Osedvanligt otajmat, och just därför föga förvånande att jag sitter här.

(Maken hann informera mig om att jag minsann sov när han lade sig – innan han drog igång sina egna timmerstockar. Jag tänker att det måtte ha gått fort, för själv har jag inget minne av att ha vare sig somnat eller vaknat igen.)

Och så tänker jag på ironin i att jag faktiskt ens övervägde att utvidga mitt #blogg100-projekt till ett #blogg365-projekt – det har ju verkligen gått alldeles strålande med bloggandet sedan målgången efter 100 dagars bloggande.

Jag vet inte riktigt vad som hände där… eller jo, det vet jag visst. Sommarlovet utbröt. Hemmavarande barn, semesterpackning, charterhelvete och hemkomst några dagar för ompackning och imorgon bär det alltså iväg igen. Om nu chauffören är i skick att köra.

Det var lite väl tajt mellan resorna, har jag konstaterat. Jag kan inte förklara varför – men det känns som om en väsentlig del av mig själv inte hunnit landa efter förra resan, och nu ska jag åka iväg på en ny. Bara sådär?

Men väskorna blev packade i alla fall. Jag har ingen aning om vad jag fyllt dem med, men fulla är de och står redo innanför dörren gör de. Gott så. Resten ordnar sig nog.

Ser fram emot Sverige. Fikapauser och GB-glassar. Svensk sommar ute och Sommar i P1 inne. (Det kan jag gubevars lyssna på från Tyskland också, men det är liksom inte riktigt samma sak.) Utflykter och svenska delikatesser. Skogspromenader (jadå, gummistövlarna är packade) och smultronstrån.

Jag tänker att det blir där någonstans jag kommer ikapp mig själv igen.