Vet ni? Jag är inte alls redo att släppa taget. Jag är inte färdig. Hundra inlägg är inte nog, jag har inte sagt allt, jag vill… mer.

Jag slog upp min kalender idag på skoj, vet ju att det snart är slut, vet ju att jag redan skrivit ett inlägg om inlägg 90 och därifrån till 100 borde det logiskt sett gå fort. Men när kalendern påstod att dagens inlägg är nummer 99 i ordningen kändes det ändå väldigt snopet. Är det slut redan? Var det här allt?

Och nej, jag känner mig inte färdig. Det har varit en lång tid, det har bitvis varit bra tufft att i sista sekunden en oförberedd dag försöka sno ihop en text jag möjligen inte blir stolt över, men i varje fall inte behöver skämmas över. Men jag längtar ändå inte efter att slippa. Min känsla inför att skriva morgondagens inlägg, det sista, är att jag vill hålla kvar.

Ja. Jag märker hur existentiell den här texten blir – och jag tycker om den just därför. Att skriva är att skapa, och skapandet går hand i hand med livet. Hur skulle jag kunna sluta…?

#blogg100 tar slut efter imorgon. Jag gör det inte. Inte mitt skrivande och inte mitt bloggande heller.