Och så kommer man till en punkt när man inte behöver undra längre, varken tvivla eller förtvivla – man vet att man har en bit kvar, men också att man kommer att greja det. Den mentala pulsen går ner, andningen blir djupare och lugnare, en värme och tillförsikt sprider sig i kroppen. Den sista delen av resan känns inte längre så tung, tvärtom – närmast njutbar.

Dessutom har jag roligt åt att läsa förslagen på fotoutmaningar – jag tror att jag kommer att behöva mer än de två dagarna i den här veckan för att lösa dem alla, men det gör ingenting. Tvärtom. Jag kan ta hela sommaren på mig, om jag vill. Ahh.

Något jag skulle vilja fotografera är gamla bilar. Jag kan inget om gamla bilar, egentligen – men det finns ganska gott om gamla roliga bilar här, välbevarande och fina. Är vansinnigt förtjust i bilar från 60-70-talen. Amazon som jag tyckte var den fulaste bilen av alla när jag var liten – nu tycker jag de är jättefina. They don’t make’em like they used to, så ere ba. Och gamla Renaulter och Peugeoter – för att inte tala om bilarnas bil: Fiat 500.

(Som för övrigt är min drömbil än idag, i den mån jag nu drömmer om bilar.)

Enda nackdelen med era utmaningsförslag som jag sett, är att de skickar mig till de delar av stan jag redan sett – och jag skulle helst vilja åka någon helt ny stans. Det är inte så lätt för er att veta, och jag tänkte inte ens själv på det igår när jag slängde ur mig frågan. Få se om jag kan klämma in någon utflykt till okända jaktmarker också…