Ja, hur gick det med min fasta egentligen?  Tja, både och, skulle man kunna säga. Både bra och dåligt. Så där våldsamt avstående och försakande fastefastande blev det väl aldrig, jag har använt mina sociala plattformar trots ambitionen att minimera dem.

Krasst konstaterat: Det är knepigt att fasta bort sociala plattformar när man jobbar ensam alldeles för mycket som jag gör. Sociala medier är det närmaste ett vanligt fikarum jag kommer.

Å andra sidan – begränsat har jag. Och i gengäld fått tid och utrymme för annat. Och på hela taget har det känts befriande. Slöhängandet är bortrensat. Deltagandet jag ändå ägnat mig åt har blivit mer aktivt, mindre slentrianmässigt – vilket ju var vad jag ville att det skulle bli.

Man kan väl helt enkelt konstatera att jag nådde mitt mål med mindre försakelse än jag hade räknat med, och det är väl gott så.

Så vad händer nu då? Fastan är över, jag går tillbaka till ordinarie sändningar? Nej. Eftersom jag nu inte lyckades hårdfasta, men ändå hittade en skön balans och omkalibreringen jag hoppades på, ser jag ingen anledning att ändra på något nu. Slöhängandet kan gott förbli borta, det är knappast något jag saknar.

Och allt det jag fann och fick rum med istället, vill jag definitivt inte lägga bort.

Fastan är över, så jag fortsätter fasta – på det sätt det nu blev, och som inte känns som någon fasta över huvudtaget. Det är väl det som är att kalibrera om? Nästa år får jag fasta bort något som känns energikrävande då, och se vilken balans som växer fram.

Men det tar vi då.