Ganska ofta läser jag andras bloggar och fastnar för något som står lite som i förbifarten. En mening, en liten detalj som krokar i någon tanke jag själv haft. Något som gör mig glad, eller ledsen, eller bara får mig att fundera.

Idag hittade jag en sån mening hos Deeped, som tackade för alla digitala födelsedagshälsningar han fick igår. Fast det jag fastnade för var detta (min fetstil):

Enligt existensialismen blir vi till i den andres öga (jävligt simplifierat). Vi kan bara vara säkra på att vi existerar genom att någon bevisar det genom att se oss.

Det här har alltså inte vare sig med Deeped eller hans födelsedag att göra, men det är något jag känt mig lite ensam om att fundera på tidigare. Jag har vid några tillfällen (senast här, nästan nyss) skrivit om att jag tycker det är så ändlöst sorgligt att det blivit fult att behöva bekräftelse från andra, behöva bli sedd. När någon är ”bekräftelsesökande” är hen en jobbig och osjälvständig jävel som kräver för mycket och tär på andra. Bekräftelsebehov är något man lämpligen stuvar undan och inte skyltar offentligt med.

Fast det är ju en mänsklig sak. Vi behöver varandra. Bli sedda, av varandra. Bara så.

Sen vet jag inte om just likes på Facebook är vad det handlar om – fast det kan säkert vara det också. Ibland räcker en facebook-like. Ibland behövs mer. Vissa likes värmer länge, länge. Andra… tja. Andra blåser bort fortare.

Men att behöva bli sedd är inget konstigt. Låt aldrig någon lura i dig något annat.