Jag kom att tänka på den här videon när jag svarade på kommentarer till mitt tidigare inlägg om att jag börjar våga tro på att jag faktiskt kan teckna. (Och får!)

(Eller, egentligen var det inte just den här filmen jag kom att tänka på, utan en annan film till samma text av Ira Glass. Den här kändes dock lite roligare, och det är ändå texten som är det viktiga, det jag vill prata om.)

För samtidigt som jag blev glad åt att min teckning från kaféet i förra veckan faktiskt blev ganska bra, inser jag ju att det inte är det det handlar om. Det handlar inte om att ”rita fint”, tvärtom. Det är  hela ”rita fint”-konceptet som får oss att överhuvudtaget lägga bort ritpennorna och säga ”jag kan inte”. För det blir inte fint. Och vad fan är fint, egentligen?

Jag tänker på det som Ira Glass säger i filmen, om ”the gap”, klyftan mellan det vi ser och vill avbilda – och det våra stackars darriga händer lyckas prestera på första, andra och kanske till och med hundrafemtielfte försöket. Det ser inte ut som vi ville att det skulle, det ser inte ut som det vi såg. Och det är ju det där som är lärandet, att sluta klyftan mellan vad ögat ser och vad handen kan förmedla. Och någonstans tror jag att det är en rörelse i båda led. Det är inte bara handen som ska lära sig, utan även ögat ”lär sig” att se på ett visst sätt, som är ens alldeles eget. Ögats seende och handens uttryck närmar sig varandra från varsitt håll, och där de möts har man hittat ett kreativt uttryck som är ens eget. Oavsett om det är ”fint” eller ej.

Men bara det att det är ens eget, gör att det är värdefullt i sig.