Idag jobbar vi hemma, Svenne och jag. Ja, Svens boeuf bourguignon och jag, då alltså. Svenne är inte snabbast i världen, så honom svänger man liksom inte ihop på en kvart medan de utsvultna ätteläggarna väntar på utfodring efter skolan.

Men nu puttrar vi på båda två, han på spisen och jag vid den akademiska pulpeten. Det blir fint det här.

Ärligt talat är det inte bara för Svens skull som jag njuter av mitt hemmajobb idag. Visst, det händer allt oftare att jag håller på att bli galen på att jobba hemma och ensam hela tiden. Man kan störa sig på kollegor också – särskilt om man jobbar i kontorslandskap och måste höra varenda kaffesörpling och vartenda telefonsamtal dagarna i ända. Men när man inga kollegor har till hands, då saknar man dem lik förbannat, så är det bara. Särskilt när man inga haft på fyra år.

Men just nu, efter tre veckor på mer eller mindre resande fot – nu känns det rätt skönt att bara bubbla in sig och jobba på i egen takt, med Linkin Park dånande och den akademiska svadan flödande.

Och så Svenne puttrande, dårå.