Hemma igen. Vardag igen. Tyskland igen.

Efter en smärtfri hemfärd (planet avgick i tid och jag sov som en fågelholk hela vägen, vaknade först av dunsen vid landningen) och vinstlotten att min pysselväska – försedd med dubbla, illorange ”Heavy luggage”-etiketter – var först ut på bagagebandet, kom jag alltså hem efter vad som i backspegeln känns som flera veckor på resande fot. Jag var visst hemma ett par dagar mellan New York/Växjö-trippen och Stockholm/Kolbäcks-resan… men jag kan inte påstå att de dagarna gör så mycket väsen av sig i villervallan av allt flängande de senaste veckorna.

Jag förbluffade förresten mig själv efter landningen på Hamburgs flygplats genom att drabbas av en slags oresonlig grinighet över tyskarna omkring mig, hemvändarna som verkligen kommit hem. Jag tror att jag var den enda svensken ombord, den enda som rest ifrån Stockholm. Jag var helt enkelt skitirriterad på dem, för att de hade fått låna min stad en stund, och nu hade mage att tycka det var skönt att komma hem.

Jag inser hur irrationellt det där var, men tja… Jag har sagt det förr, jag säger det igen: Det där med definitionen av ”hem” är en komplicerad historia när man bor utomlands. Eller ja, åtminstone är det så för mig. Visst är hemma hos familjen och det är nåt visst med att sova i egen säng, men… Att lämna Stockholm är alltid att åka ifrån.

(Vilket förstås är en smula märkligt i sig, eftersom jag inte ens kommer därifrån. Men… nu är Stockholm mitt hemma. Min stad.)

Jag lyckades få ihop ungarnas sportväskor till skolan imorse, och jag lyckades få dit dem i tid också – med det enda missödet att storebror fått lillebrors brallor på sig, och omvänt. Men det får på det hela taget anses som en lyckad kraschlandning i vardagen, åtminstone om jag får säga det själv.

Men nu. Nu sitter jag här, och väntar på att tillvaron ska sluta snurra så förbaskat. För det gör den just nu. Allt ligger i väskor. Ingen ordning överallt. Massor att göra – men var ska man börja? I tvätthögarna som ska processas, jobbdokumenten som ska gås genom, packningen som ska packas upp, breven som ska skrivas, samtalen som ska ringas, mötena som måste bokas…

Pust. Det känns som om jag behöver vila upp mig efter semestrarna…! 🙂