Jag borde verkligen sova, men det får vänta för jag har viktiga tankar i huvudet som behöver verbaliseras innan Jon Blund får användning för sin paraplykrycka.

Jag sitter i ännu en vandrarhemssäng, denna gång på Fridhemsplan i Stockholm – och jag tänker på detta med vänskap. Hur stort det är, om än så enkelt.

Jag leker med en tanke som går såhär: Vänskap gör oss mer av oss själva. Det handlar inte om att anpassa sig och kompromissa, utan om att det man redan är får blomma ut och växa fram.

När jag tillbringat tid med sådana vänner, då är jag mer Jenny än jag var förut, klarare i färgerna och skarpare i konturerna. Mera jag. Jag inbillar mig och hoppas att jag lyckas få andra att känna sig så också, att det är det som får mötet att generera energi som varar.

(Jag tänker på begreppet ”energitjuvar”, och även om jag avskyr uttrycket, vet jag ju att det finns människor – eller i varje fall relationer – som mest suger musten ur en, hur man än försöker värja och distansera sig. Jag tänker att det där är relationer som gör mig mindre Jenny än jag egentligen är. Där jag inte är viktig, utan bara en funktion. Det är ingen energistöld egentligen, snarare en reducering – men vem fan skulle inte tappa energi på att bli reducerad till en funktion, jag bara frågar…?)

Nåväl. Ikväll kryper jag till kojs med glödande färger och knivskarpa konturer, efter en helg som formligen skyfflat in energi i depåerna. Känslan jag har just nu ska jag lägga på burk, att ta fram under blekare dagar. Sådana dagar kommer alltid, men nu har jag en buffert att ta av ett tag.