Idag blir reprisen inte så mycket en repris som att jag visar något jag mycket väl vet att jag visat förut. Men eftersom jag nu är i New York medan ni sitter här och läser mina gamla guldkorn, måste monsieur Petit vara med, så enkelt är det.

Jag lider av höjdskräck. Den kom plötsligt i applådtacket efter sista föreställningen i ett studentspäx som inbegrep stora scenvagnar som jag under byggåret inför föreställningarna klättrat omkring på som en annan apa utan att fundera på saken. Men just då, under applådåskor och hurrarop, jag själv utmattad men adrenalinrusigt lycklig efter en ovanligt lyckad föreställningsperiod, då slog det till. Svindel, panik, yrsel. Det gick aldrig över.

Och kanske är det just därför, för att jag själv knappt kan gå nära ett fönster tio våningar över marken, som jag tycker det här är så oändligt vackert. Dårskap och vansinne, visst är det det. Men det är vackert. Min stora sorg när jag besöker Manhattan är att jag kommer för sent. Att jag aldrig fick se tornen och med egna ögon hisna över det oerhörda i att gå på lina mellan dem.

(Ja, jag inser att det är en småaktig och självisk sorg mot bakgrund av det som hände den där septembermorgonen 2001. Men jag har sörjt det som hände också, på det sätt man kan när man inte är personligt drabbad av en tragedi. Och min personliga sorg är denna. Att inte ha fått uppleva det vackra med egna ögon.)

Om Philippe Petit och hans lindans mellan tvillingtornen i New Yorks World Trade Center i augusti 1974 finns en bok att läsa (Bokus, Adlibris) och en film att se (IMDb). Båda baserade på Petits egen berättelse – och medverkan. (Det kanske mest fantastiska och vansinniga av allt – han gjorde det där och han lever ännu och kan berätta om det.)