Stress är ett sabla otyg. Som en mardröm, där man springer för livet – men vägen dit man måste hinna sträcker ut sig framför en, målet är oklart och onåbart. För varje sak man gör undan, tillkommer två nya (eller sju) på listan. Oftast är det inte tidspressen i sig som stressar, utan osäkerhet, otydliga uppgifter eller att man är beroende av andra. Det är en vanmakt. Att inte kunna påverka, åtminstone inte tillräckligt för att lösa situationen och återfå kontrollen. Det är vad stress handlar om.

Att man tappat kontrollen, eller åtminstone känslan av att ha kontroll.

Jag har faktiskt inte tänkt på det förut, men jag insåg idag att jag omedvetet ofta inlett bokbinderiprojekt just när jag känner mig stressad på ett sådant sätt att saker känns kaotiska omkring mig. När det känns som om jag tappat kontrollen och allt rusar ifrån mig. Först idag kom jag på varför:

De böcker jag gör är egentligen ganska simpla. Släta, inbundna med bokbinderityg, inga dekorationer, inga mönster (förutom foderpappret), ingenting. De är skapande, inte i betydelsen ”göra någonting vackert”, utan skapande i betydelsen att bygga något. Skapa något av inget särskilt. Att sakta men metodiskt riva papper ur ett block, vika, biga och skära till dem, sy ihop dem, limma dem och till sist bygga en pärm att fästa dem i, så att de bildar en färdig bok – är att ta kontroll över tingen, på ett högst påtagligt sätt. Det jordar, mitt i kaos. Hjälper till att återfå fokus, prioriteringar, struktur. Påminner om kraft och förmåga.

Nästa gång stressen slår till och jag undrar hur i all sin dar jag ska  få ihop en ”laborativ undersökning” i psykolingvistik när jag knappt har tillgång till svenskspråkiga personer som kan vara testpersoner, behöver jag bara höja blicken någon decimeter från skärmen. Där står mina just nu pågående bokembryon på tork. Skapade av mina händer, från några ark papper, snörstumpar och lim. Något av inget speciellt.

Och då kan jag nog tusan få ihop en liten labbundersökning också.