Det är mycket foto nu, som sagt. Hade jag fått välja hade det blivit ännu mer foto, för just nu är det det roligaste som finns. Meditativt, rörligt (jag fotograferar ju nu en gång helst gående, ad hoc och i stadsmiljö) och omedelbart på ett sätt som det verbala, språkligt förmedlade, aldrig riktigt uppnår. Kanske är det den skillnaden som gör att jag valt dessa båda olika ”språk” som mina uttryckssätt – de täcker liksom in olika valörer av det jag vill uttrycka.
Samtidigt brottas jag lite med det där. Att fotografi skulle vara mitt uttryck – jag som just bara plåtar gående på stan, ad hoc, saker jag råkar gå förbi och se. Vadå ”uttrycka”…? Vad ”uttrycker” en bild av en jycke och ett cafébord egentligen? Vad ville jag säga med den bilden? Vad säger bilden om mig…? På vilket sätt är den ett konstnärligt uttryck för något som jag bär med mig…?
Visst. Vars och ens ”öga” är unikt, ingen annan skulle ha tagit just den här bilden, just på det här sättet, därför är den min. Men jag har svårt att dra några paralleller från en bild till några ”estetiska värden”, eller detta ”vad jag vill uttrycka”. Min fotografilärare pratar mycket om det här, det är säkert därför jag funderar mycket på det. Hon säger: ”Tänk konstnärligt!”, ”Hitta ett uttryck du kan stå för!” och jag både förstår hur hon menar – och har ingen aning om vad det betyder.
Ibland tänker jag att mitt uttryck, det som verkligen är mitt och skiljer sig från andra fotografers ”uttryck” är att jag är just tvåspråkig, som jag skrev innan. Att jag blandar ord och bild, visuellt språk med verbala bilder. Att det är det jag ska utveckla, och som jag känner att jag kan stå för. Men jag vet uppriktigt sagt inte hur jag ska utveckla det… eller riktigt vad det heller betyder.
Konst är knepigare än det verkar.