Det är inte första gången jag känner av det där, knappast den sista heller. Jag öppnar ett skåp, drar ut en låda, och känner ett klaustrofobiskt tryck över bröstet. Prylar. De är överallt, de liksom väller fram ur skåpen, lådorna, skrymslena. Inte bokstavligen, men… påtagligt nog ändå.

Man brukar prata om att ens saker äger en själv lika mycket som man äger sina saker. Det ligger nåt i det. Åtminstone tynger de en. Stressar en. Komplicerar ens liv.

Så släng skiten då! Gör dig fri! Släpp taget, låt grejerna gå…!

Ja. Det är klart. Fast samtidigt… Jag har främst grejer jag vill göra saker med. Du vet – skapa med. Material, verktyg och sånt. Och även om jag är den första att hålla med om att kreativitet inte handlar, eller ska handla, om att köpa dyra grejer – så kan inte ens jag skapa av luft.

Så då inser jag snabbt att problemet egentligen är ungefär samma som när det gäller att rensa bland mina digitala bilder – att prioritera. Hur mycket är egentligen ”bra att ha”, och hur mycket blir bara en sån där svällande, framvällande, klaustrofobiskt kvävande massa av prylar som egentligen tynger snarare än lyfter någon form av kreativitet…?

(Och grejen är att jag tror jag skulle vara mer kreativ om jag kunde rensa bort den där känslan av att grejerna äger mig mer än jag äger dem.)

Jag antar att frågan egentligen  helt enkelt är: Vad behöver jag?

Jag mångsysslar. Jag bara är sån. Jag tänkte på det för någon vecka sen, att jag faktiskt gjort likadant i mitt yrkesliv, och nu när jag fick möjlighet att plugga igen på gamla dar. När jag får välja, väljer jag att mångsyssla. ”Våga vägra nischa!” Jag ska inte påstå att det varit något motto – men det skulle ha kunnat vara det. Det är i varje fall vad jag gjort – även om man idag ”ska” göra just det. Nischa sig, profilera sig, vara expert på ett begränsat fält. Bah! säger jag. (Eller åtminstone ”Nej tack”.)

Och med kreativiteten är det lika illa. Scrapbooking, fotografi, skrivande, bokbinderi, akvarell, akryl, pastell, pennskisser… Sånt jag inte kan testar jag ändå, jag måste liksom ändå prova… Smyckestillverkning har jag börjat på flera gånger om, och sålt av material och verktyg mellan varven. (Just nu har jag inga pärlor i min ägo – men vem är jag att säga att jag aldrig kommer att få för mig att börja igen…?)

Under skrivbordet står en hel låda full med mystiska vätskor och pulver och grejer jag fått av min far för att börja experimentera med formgjutning, i en annan låda har jag polymerleror, pappleror, plastilinaleror och guvetintealltleror – för att ge mig på att skapa figurer och… tja, inte vet jag. Lergrejer…?

Och papper… Jag har färgade papper, mönstrade papper, tjocka papper, tunna papper, akvarellpapper, skrivpapper, ritpapper, skisspapper, transparentpapper, grovpapp, kartong… Ska jag fortsätta? Bokbinderitextil har jag i tre rullar á 2-3 meter styck – på 1,5 meters bredd… Foderpapper till böckerna kommer i ark på 50×70 cm och trollas inte heller undan i en handvändning.

(Vid det här laget föreställer ni er säkert min hem som en veritabel soptipp – riktigt så illa är det inte. Inte än i alla fall…!)

Ja ni hör ju… Jag är ett hopplöst fall. Och samtidigt har jag inte ens vett att skämmas för det. Den här sorten ska vara sån. Det är bara det där med grejerna som liksom ackumuleras överallt… och konsten att inte drunkna i dem.

Vad behöver jag – verkligen?