Brukar ni också få som en slags… vibration i musklerna när något virus tagit sig förbi försvarets första barriär och ligger i startgroparna för ett fullskaligt anfall? Ingenting har brutit ut ännu, men du har den där… vibrationen. Eller är det bara jag?
(Och nej, det är inte pulsen jag blandar ihop det med, och borde kolla mitt blodtryck. Det här är betydligt mer subtilt, en känsla snarare än något reellt. Och mitt blodtryck är hur bra som helst, jag lovar!)
Jag brukar tänka att det är vita blodkroppar som är på marsch genom blodomloppet, taktfasta stöveltramp – om än på mikronivå – genom mina celler. Just nu vibrerar det för fullt, infanteriet är på väg ut i fält, med dragna vapen och hjälmarna nedtryckta över bistra pannor.
Ska de lyckas slå ner den angripande invasionsstyrkan? Jaga det stygga viruset på flykten innan rivjärnshals, snortsunami och andnödshosta slår till? Jag hoppas det. Natten blir troligen avgörande.
(Hursa? Att det vore en god idé att gå och lägga sig, för att hjälpa systemet på traven? Absolut. Det är bara det att jag legat till sängs större delen av kvällen (ehh, ja okejdå – halva eftermiddagen också om vi nu ska vara petiga), förvisso med en bok och inte direkt sovande, men ändå. Tröttheten lyser med sin frånvaro.
Dessutom är det inte så lätt att sova när folk (??) går på marsch i ens blodådror, kan jag meddela!)
