Det är lätt att ironisera över opålitliga nordliga somrar, och kasta längtansfyllda tankar söderut, där solen skiner oftare, längre, varmare. Men idag kom jag på en svårslagen grej med nordliga somrar, som medelhavssomrarna inte erbjuder:

Ni vet när man varit ute en hel lång, varm sommardag och sedan suttit ute tills den varma dagen blivit en kylig kväll, men man sitter ute en stund till, bara för att det är sommar och man vill inte gå in, bara sitta en stund till, en liten stund till… Men sen. När man väl går in och kryper i en kofta och ett par mjukbyxor, eller vad man nu föredrar. Den känslan.

Det är inte samma som på vintern, när man fryser och bylsar på sig mest hela tiden. För under tjocktröjan och mjukbyxorna har man fortfarande solsken och sommar kvardröjande på huden, liksom pirrande och vibrerande mot koftvärmen.

Och vid Medelhavet får man inte de där kontrasterna – där är kvällarna nästan lika klibbigt svettiga som dagarna, och man går möjligen från att ha flämtat i skuggan i shorts och linne till att gå i shorts och linne utan att vara nära döden av värmeslag.

Dygnetruntvärme har helt klart sin charm. Men just idag sitter jag i mjukbyxor och kofta och njuter av småfruset sommarpirr på huden.