Semesterlektyr anno 2013, del 3

En annan oro folk uttrycker när det gäller mitt läsande, är det här med att jag envisas med att föredra elektroniska böcker nuförtiden. De gamla krumma ögonen älskar att kunna förstora texten i e-boken – användbart inte minst då jag läser flåsande på en crosstrainer på gymmet – och den möjligen lika krumma ryggen älskar att få med sig ett smärre bibliotek i handväskan och under 300 gram.

”Men känslan då? Doften av papper, och att se hur den lästa halvan av boken ökar medan den olästa minskar…?” säger folk, som ännu inte upptäckt e-bokens alla fördelar. Mja, alltså – jag har ju i alla år varit pocketkonsument i första hand och pocketpapprets doft har aldrig direkt varit någon stor grej för mig. En desto större grej har varit att se boken nötas och skrynklas under färder fram och tillbaka på bussar och tåg, i strandväskor och bakfickor – ty så hemsk är jag, att jag älskar mina böcker till fullständig oigenkännlighet. Fast Kindlen ser förstås likadan ut hur jag än gör med den, så den lilla detaljen får jag nu klara mig utan. Det gör jag också.

Men för att pappersivrarna ska kunna sluta oroa sig för mig, ska jag nu presentera en alldeles riktig pappersbok som kommer att få följa med på semestern i år:

Det stod ett trevligt litet bokpaket och väntade utanför dörren när jag skulle gå ut idag – för ja, man får post på lördagar också häromkring. (Det är en trevlig liten tysk-bonus – extra trevlig för att jag märkt att de ofta spar den verkligt trevliga posten till just lördagar, eftersom folk troligare är hemma och kan ta emot paket på lördagar än andra dagar.) 

Jag läste Sherlock Holmes med mycket stor förtjusning en gång i tiden, fast det var… eh, länge sedan. Jag tror att det var i tonåren någon gång. Någon Sherlock-nörd blev jag dock aldrig, och jag läste böckerna bara en gång vardera, som jag har för vana.

För ett år eller så sedan, satt en kille i mitt Twitterflöde och twittrade Sherlock-fakta på verklig nördnivå. Jag tror att det kan ha varit i samband med någon dokumentärserie som gick på TV, och att han livetwittrade under avsnitten med extra ”nördfakta” som han råkade sitta och ha i huvudet sådär. Jag har inte riktigt koll, för jag kunde förstås inte se dokumentärerna härifrån. Men metanörd* som jag är tyckte jag att det var kul att följa ändå.

Vid något tillfälle skrev han något om att han hade ännu mer i huvudet än han hann twittra ned, varvid jag raskt svarade ungefär: ”Jaha, när kommer boken då?”

Den kom nu, med inskription:

Det är lite roligt faktiskt. Mattias har sagt flera gånger om sedan dess att det var den där tweeten som gav honom idén att skriva en Sherlock-bok, så då är det väl så…!

Jag har bara bläddrat som hastigast i den ännu, men den verkar ganska lovande, så det ska bli kul att läsa på allvar sen. Dessutom är det första gången jag har en bok innan den nått bokhandlarna – för officiellt släpps boken först i augusti. (Pilutta er, va!) 

Och sen kan det ju bli så att jag faktiskt måste uppdatera mina Sherlock-kunskaper lite innan jag tar mig an den här biografin (eller vad det nu heter när det är en fackbok om en uppdiktad romanfigur…?) och faktiskt läsa om några av själva romanerna också…

Det är det jag säger – sommarens bokhög börjar växa till sig…!

***

*) Det där med att vara ”metanörd” har jag egentligen tänkt skriva ett blogginlägg om hur länge som helst. Så vi kan väl säga att det kommer vilket år som helst nu…?