Alltså, ibland är det så skönt att till slut ta in att man faktiskt är sjuk och får kosta på sig att släppa på måstena, ställa in träning och ställa in sig på att sitta hemma i mjukisbyxor och kaffekopp (ja, okejdå – jag sitter väl inte I kaffekoppen dårå… men bra nära i alla fall!) och låta världen ha sin gång på egen hand.

Det är lite lustigt att det där sitter så hårt åt. Vanligtvis har jag redan varit sjuk och gått på halvfart i ett par dagar åtminstone, och undrat varför allt går så förbålt trögt för, innan insikten drabbar mig. Javisstja. Sjuk. Man blir sån här då.

Eller också är det inte alls lustigt. Kanske är det i själva verket en smula olustigt att det är så. Att bromssträckan är så lång, när det handlar om att lyssna på den egna kroppen.

En kille skrev på twitter häromdagen, nåt om att det är så himla accepterat att jobba hårt och jämt, att inte hinna – mycket mer accepterat än att ”jobba på att må bra”, så att säga. Jag svarade att vi väl också mår så bra som vi ”hinner” må, ett lakoniskt konstaterande som jag tyvärr tror stämmer på mycket.

(Idag läste jag förresten en tweet från en kille som skulle vara föräldraledig imorgon, och därför hålla två föredrag, eftersom han ju då var ”ledig”. Hallå – ägna tid åt barnet då…? Kanske?)

Jag tänker att vi alla ser skevt på saker och ting. Att vi förlorat perspektiven, någonstans. Det finns nån gammal devis eller talesätt om att arbeta för att leva, inte leva för att arbeta – men är det så vi gör, egentligen? Som socialt kollektiv menar jag – det finns säkert individer som kan resa sig upp och ropa ”INTE JAG!” och ha en poäng med det. Men om man ser oss som samhälle, som delar av en större struktur…? Är det inte något som fattas då? Eller ligger det i själva betraktandet av samhället som en större struktur, att vi också då decimeras till funktioner i det större systemet. ”Systemet” drivs av tillväxt, och för att maskineriet ska fungera, måste alla de små kuggarna bara göra sitt, och inte ödsla tid på fåniga funderingar på individualitet och dylik smörja.

Ingen reagerar när en av kuggarna bryts ner och slutar fungera. Det kommer en ny, och så är det med det.

Äsch, inte vet jag. Men jag tänker så ibland, och funderar på hur vi egentligen har det, vi små kuggar i tillväxthjulet. Särskilt tänker jag så, när jag först efter två dagars dvalaliknande trötthet, hostande och konstant huttrande kommer på att jag nog helt enkelt är lite sjuk. Hoppsan.

***

*) en fullständigt SEO-värdelös rubrik, som det anstår en sen natt och dess hålögda bloggograf…