Jag vet att det var likadant förra gången jag köpt ny kamera; jag satt i soffan och hade panik över dyrdyra kameran och dumdumma människan (jag själv) som inte begrep hur det tekniska underverket fungerade. Den här gången är huset mindre – och av någon anledning vill mina händer ha det till att det är en kompaktkamera, och försöker zooma genom att pilla på avstängningsknappen…! Tack och lov är den för trög, så jag kommer på mig själv när jag känner att knappen inte låter sig bevekas som jag tänkt mig, men ändå. Lite samma känsla nu – kameran är tamejtusan smartare än vad jag är… än så länge!

Nu har jag i och för sig bytt bort zoomobjektivet som följde med mot ett fast objektiv, som jag väl tänkt sa få sitta på för det mesta. Zoomar är bra på resor och sånt där, när man inte vill släpa en massa grejs med sig, men annars är jag nog mer sådan att jag väljer ett perspektiv (dvs en brännvidd) och kör på det.

Den stora överraskningen med 35-millimetersobjektivet var att jag tycker det är för snävt det också. Jag skrev ju för lite sedan om 50-millimetersobjektivet jag använt på min Canon – att det kändes som att skruva fast en strut på kameran och försöka fotografera genom. 35 mm var tydligen inte tillräckligt mycket bredare än 50, för jag tycker fortfarande det känns sådär – ”strutigt”.

Så något vidare objektiv får det nog bli, vad det lider. Köpa, köpa, köpa, köpa. Du ä inte rädd för utgifter du, som Anton Svensson i Katthult sa när Alma höll på att skriva slut på blyertspennan. Jag tror nog jag håller i plånboken ett litet tag nu, faktiskt.

***

Korgen med skrumpna vinteräpplen och valnötter stod uppställt på ett bord utanför en inredningsbutik igår, den enda färgklicken under en lång, genomfrusen promenad. Tänkt som blickfång, säkert, och ett gratis stilleben att fotografera för mig.