Jag är egentligen i mål. Nästan ett år har jag haft siktet (och budgeten) inställt på ny kamerautrustning – från början ett bättre objektiv, tills jag insåg att mitt gamla kamerahus var på väg att ge upp, och att jag borde tänka om helt och hållet eftersom ett stort systemkamerahus ändå är för tungt för mig att kånka omkring på.

Sen i november har jag tittat på nytt kamerasystem helt och hållet, sen i januari på spegelfri kompaktsystemkamera – och nu är jag alltså i mål. Pengarna finns, jag kan åka och köpa kameran imorgon om jag vill. Jag hade kunnat åka och köpa den i förra veckan också, för den delen – eller veckan dessförinnan.

Jag vet vilken kamera jag vill ha, jag har läst allt som skrivits om den, jag har sett varenda videoreview, tusentals bilder tagna med kameran, ställt alla frågor – flera gånger om. Det är en jättebra kamera, känns fin i händerna, har ett vettigt gränssnitt (det där som jag kommit på är det viktigaste för mig när jag köper kamera) och ruggigt bra bildkvalitet i ett litet sött och smidigt kamerahus som platsar i vilken handväska och bättre jackficka som helst.

(Nåja, det sistnämnda beroende på vilken optik man skruvar på, förstås.) 

Och ändå kan jag inte komma mig för att faktiskt åka in till stan och köpa den. Att göra av med pengarna, fast de hela tiden varit dedikerade för just detta… Det tar emot något så enormt.

Så – jag läser lite mer, ältar lite ”jamen tänk om si” eller ”tänk om så”, trakasserar bekanta som redan äger kameran (eller någon liknande) med ännu fler frågor – eller möjligen samma frågor om igen. Jag är helt enkelt skitjobbig – både för andra och för mig själv. Vi snackar major hangup här.

Min gamla systemkamera får inte följa med ut längre. Jag blir sned i ryggen av att bära den, och det är för snävt med bara 50millimetersobjektiv, som jag skrev om för lite sen. Återstår kompaktkameran – som förvisso är helt okej, tar bra bilder så länge ljuset är bra och jag undviker allra mest utzoomade brännvidden. Men särskilt kul är den inte.

Ett lyxproblem, absolut. Men ändå. Lite antiklimax efter allt detta förundersökande och budgeterande – så snubblar man på sin egen beslutsångest…!