Min Gud, var med mig nu,
gör mig stark, led min hand.
För min hand är i natt,
folkets hand,
och din, min Gud.

Svärdets dunkla tyngd
vilar i min hand.
Ännu ett ögonblick
kan jag vänta.
Ännu ett ögonblick
kan jag tveka.
Ännu ett ögonblick
ser jag håret flyta över bädden,
hör ljudet av den drucknes sömn.

Nej!
Ett djur är han,
ej människa!
Han ville bara ont,
för mig, mitt folk, oss alla!
Ett ondsint rovdjur som nu,
i stål och blod ska drivas bort!

Hans död
för min hand,
är ljuset,
livet,
för mitt land.

Min Gud, var med mig nu.
Gör mig stark.
Led min hand.

Nu.

Konstverket är Caravaggios Judith och Holofernes, dikten min egen ”ekfras” till bilden. Det hela var en uppgift till skrivkursen jag går nu, även om jag nu råkat missförstå den – tanken var tydligen att vi skulle skriva en prosatext, inte en dikt. Men min lärare var nöjd med texten och lät saken bero.

Jag fastnade så för hennes ansiktsuttryck, för vämjelsen och rynkan mellan ögonbrynen. Hennes ansikte är annars så vekt och skört, och hon ser så ung ut – knappt mer än ett barn.

(Har ni hört berättelsen? Jag läste den här, där den förvisso illustreras av ett annat konstverk på temat – som också är intressant, kanske en smula mer realistiskt, rent av?)

Jag valde att låta texten utgå från sekunderna innan Caravaggios bild skildrar, Judith samlar mod och intalar sig att den hon strax ska döda är ett djur, inte en människa. Dehumanisering, heter det, det har vi hört – fast vi tänker oss nog oftast ett annat ansikte än Caravaggios Judith när vi hör det. För mig var Judits sköra ansikte som motpol till det hon håller på att göra i bilden den huvudsakliga inspirationen i skrivprocessen – kontrasten. Dubbelheten.

Och så dådet i sig, förstås. Moralen. Rättfärdigandet, att döda i Guds namn. Vad säger Gud om sånt – egentligen?