Bäst att posta dagens inlägg så tidigt det går – idag går ju världen under. Apokalypsen kommer – spring! Fast å andra sidan finns det ju ingenstans att rusa hän, så jag kan lika gärna sitta här i soffan tills det smäller. Eller vad som nu händer när världen går under…? Vad vet jag om apokalypser, egentligen? Det kanske är som att stänga av en TV bara; pssht, klart, slut, svart.
Igår, inspirerad av upptäckten av årets kommande (Hm…?) vinterprogram, lyssnade jag på Lotta Lundgrens sommarprogram från i somras. Det var ett program som passar väl ihop med såväl den globalt förestående apokalypsen, som med min egen, mer lokalt pågående, 40-årskris. Bland annat beskrev hon döden (i form av en dödsmeditation i Wales, men ändå) just sådär – pssht, klart, slut, svart. Möjligen något mer utdragen.
Jultid är reflektionstid för mig – det konstaterar jag varje år såhär års, tror jag. Sjungande på sista versen av de 39 första åren, och ilande i överljudshastighet mot den stora 4.0-uppgraderingen, som en kompis kallar det, är reflekterandet mer existentiellt än någonsin. Vid horisonten skönjer jag min egen privata apokalyps, den som inte kan bortförklaras som vidskepelse och uråldrigt hokus-pokus, den oundvikliga, den obarmhärtiga. Pssht, klart, slut, svart.
Hur förhåller man sig till det? I bästa fall går jag in i andra halvlek nu – i värsta fall har jag passerat den milstolpen för länge sedan utan att ens veta om det, men just det där: i bästa fall går jag in i andra halvlek nu. Jag har alltid varit den som utgår från worst-case scenario, och hoppas på glada överraskningar längs vägen. Här är det hela en annan grej. För worst-case just nu är ju att apokalypsen kommer just som jag sitter här och skri
…bara skojade, I’m still here! 😉
Men som sagt – apokalyps idag eller ej, så kvarstår faktum att min värld kommer att gå under. Någon gång, inom de närmaste 40-50 åren sisådär. Om jag har tur, dårå. Det tål att tänkas på – fast det är läskigt. Maya-undergången kan vi skoja bort, raljera kring, fnysa åt. Döden? Döden är en annan grej.
Så – var står jag, såhär inför andra halvlek? Vad är mina prioriteringar, drömmar, ideal och förväntningar. Befinner jag mig där jag vill vara? Behöver jag förflytta positioner, behöver jag söka förändring, behöver jag möblera om i livsmöblemanget?
Jag har alltid varit en grubblare och en sökare, även om jag inte alltid varit säker på vad jag letat efter. Periodvis har jag tagit hjälp i det där sökandet, de Kloka™ som jag nämnt då och då. Jag har en Klok™ här också, som jag går till för att försöka få lite hjälp att reda ut identitetsosäkerhet och dåligt självförtroende innan jag kliver ur skyddsbubblan som livet härnere trots allt är. Han har gett mig i ”läxa” över jul och nyår att skriva en önskelista. Vad vill jag få ut av livet? Vad önskar jag mig? Vad är viktigt för mig? Han säger – och det här tycker jag är intressant, och får lite skeptisk pannrynk av – att bara att tänka på och skriva listan kommer att ändra mitt ”mindset”. Fan trot…?
Jag är nog mer nervös att skriva en lista full av saker jag inte kommer att kunna uppnå, att listan ska bli en press, snarare än en vägvisare… Men det är jag det. Jag har inte börjat skriva på min lista än, men jag tänker på den och bär frågan med mig. Vad är viktigt för mig?
Så. Jag är nog inte så överdrivet bekymrad för att den Mayanska kalendern upphör idag. Såvitt jag förstått kan det också innebära helt enkelt att en tideräkning tar slut – så att nästa kan ta vid. Det är, tänker jag, också som att gå in i ett slags andra halvlek. Och det kanske är nyttigt att ta sig en funderare på saker och ting i sådana lägen…?
***
Så, vad väljer man för julmusik att ackompanjera världens undergång? Tja, apokalypsens fyra ryttare är väl inte direkt samma sak som Stings tre skepp, men i denna skälvande timma behöver vi väl inte vara petiga?
[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:7I2BXJdf9HBb8KNnA7cnlM” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]
Catch you on the flip side…!