Det var en gång ett gäng skrivarpapper. De kom från kontorsvaruhuset, hade sålts till lågpris och i bunt om femhundra, och hade väl inte så stora förväntningar på tillvaron. Matas genom en bläckstråle, läggas på en hög och så småningom förpassas till härför avsedd återvinningsbehållare.

Så blev det inte.

För just de här skrivarpappren råkade ligga överst i högen just som jag fick hem en paket hett efterlängtade bokbinderiprylar som liksom bara ropade om att få bli provade. Så då fick de åtminstone bli en liten handbunden anteckningsbok, förvisso med vissa brister i hållfastheten, men ändå. De hann uppleva kärlek och skaparglädje före slutet.

En mycket liten bok blev det…

Ett gäng förvånade skrivarpapper möter äkta irländsk vaxad lintråd – ett otippat möte, men de tycktes i alla fall bli goda vänner.

…och så det mönstrade foderpappret. Som möjligen inte riktigt ville beblanda sig med pärmen och tyget som utgör bokryggen, men ändå. De håller god min och har inte helt gått skilda vägar ännu.

Så kan det gå, för en bunt intet ont anande skrivarpapper, om en hugad bokbinderska får några rullar tråd och en vaxklump med posten.

Den här boken kom till för några veckor sedan, fast bilderna har blivit liggande ovisade sedan dess. Igår började jag på en ny bok – större format och finare papper. Kanske en dagbok för 2013…? 

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:30jwUYvV7026dpWIZK1LiM” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]