Jo, alltså. Den där elefanten jag skulle servera i små bitar istället för så att säga verbalt helstekt i ett enda mastodontinlägg… Nu börjar vi!

***

Det började egentligen med min bokpackningsvånda inför semestern. Det har blivit en slags tradition, bestående av ett i- och urpackande av böcker i väskor, ett planerande och resonerande med den stipulerade läslusten under semestern, ett mätande och vägande av rimligheten i volym och massa hos den aktuella bokpackningen i förhållande till arbetsinsatsen med att förflytta densamma till semesterorten ( – en ekvation i vilken fortskaffningsmedlet för resan är en icke försumbar faktor. Reser man med bil kan en större bokpackning tillåtas, ska man flyga måste bokpackningen anpassas nedåt. Flyger man till äventyrs med Ryan Air har man verkligen ett problem).

En tidigare kollega, som är ganska ny på Twitter och följdaktligen kanske hängt med i turerna tillräckligt många gånger för att avfärda mina numera traditionella packningsvåndor såsom de flesta gamla inbitna följare gjorde, frågade försynt om jag inte funderat på att skaffa en läsplatta för eböcker. Huh…? svarade jag belevat, och började mycket riktigt fundera på att skaffa mig en läsplatta för eböcker. Ju mer jag funderade, desto vettigare verkade det – och desto ovettigare verkade det att inte göra det. Tyvärr var det vid det här laget redan försent att försöka sig på att beställa en före avfärd, och jag fick vackert släpa med mig min stora säck med böcker. Tanken på en smidigare lösning var dock redan planterad i mitt huvud – och inte grodde den långsammare av att jag under semestern inte han läsa ens hälften av böckerna jag hade med mig.

(Detta kom sig av flera faktorer: Några böcker började jag på och ratade efter 50-talet sidor. Dessutom läste jag ett par böcker på engelska, och även om det inte är något större problem i sig- så tar det helt klart längre tid.)

Alltså – vid hemkomsten från semestern var jag redan fullt övertygad om att äntligen införskaffa en läsplatta. Att läsa eböcker på iPad funkar förvisso rent teknisk, och när jag köpte iPaden hade jag nog tänkt mig att kunna läsa böcker på den. I praktiken är den dock för tung och otymplig för att riktigt funka för uppgiften – för att då inte tala om att man väldigt snabbt blir trött i ögonen av att läsa på en blank och upplyst skärm. Riktiga eboknördar läser på e-ink-skärmar, så mycket hade jag förstått. Frågan var bara vilken jag skulle välja.

Det första jag noterade var att de test jag googlade mig fram (exempelvis detta) till verkade vara utförda av tekniknördar snarare än boknördar, och att det gav testutlåtanden som inte riktigt gav de svaren jag ville ha. De boknördiga artiklar jag hittade handlade mer om vilka böcker man köpt till sin läsplatta – gott och väl, men hjälpte mig inte heller att bestämma mig för vilken modell jag ska köpa. Testen och artiklarna jag hittade var dessutom ofta rörande överens om att Amazons kindle inte var något för den svenska marknaden, trots att de tekniska fördelar den har. Här håller jag inte med testen – och för egen del slutade utvärderingen med att jag köpte just en Kindle Touch.

Och jag älskar den. Helt ärligt, det är kärlek! Jag ska i kommande elefant-portioner försöka mig på att recensera/utvärdera den – men jag vill redan nu förbereda er på att någon särskilt objektiv recension kommer jag inte att kunna ge er…! Den är med mig överallt, väger mindre och tar mindre plats i handväskan än många av de böcker jag annars måst kånka runt på. Och för mig är själva läsupplevelsen inte sämre eller mindre ”äkta” på Kindle-skärm än på papper – jag saknar inte alls någon särskild ”känsla” när jag läser.

(Gränssnittet bjuder förvisso andra smärre nackdelar, men det kan vi komma till i senare inlägg.)

Men visst – jag stör mig väl LITE på att Amazon släppt nya modeller bara några veckor efter att jag slog till. Inte Amazons fel, men lite typiskt för mig. Kindle Fire hade jag nog inga planer på att köpa just nu i vilket fall som helst, men modell jag köpte finns på amerikanska Amazon nu med något som kallas paperwhite, och innebär att själva skärmen lyser upp sig själv. Inte inifrån, som iPad & co gör, och som är tröttande för ögonen, utan genom någon slags lysdioder runt bokens kant, och ett glas som automagiskt sprider ljuset jämnt över hela skärmen. Låter väldigt fiffigt. Min Kindle har inget inbyggt ljus,  utan jag fick köpa ett fodral till med en inbyggd läslampa. Det funkar också fint – och för att inte gräma mig alltför mycket över att ha köpt min Kindle-baby några ynka veckor för tidigt, tänker jag att den ger lite mer ”ficklampa-under-täcket”-feeling, för det gör den faktiskt. Och det har sin charm det med!