Den här har du hört va?

– Hur äter man en elefant?
– En bit i taget.

Den är ganska fånig, men det stämmer på lite av varje – såsom riktigt bra fånigheter ofta gör. När något ter sig alltför stort att överblicka, omfatta, klara eller mäkta med – då gör man det ett steg i taget. Det finns ungefären miljon olika sätt att säga samma sak på, fast jag gillar elefanten.

Jag var så himla pepp på att blogga när jag kom hem efter semestern, men sen var det det där med vilken ände av elefanten jag skulle börja med, och sen köpte jag mig en liten gadget som jag blev så himla lycklig över och ville blogga en hel massa om bara för att den är så fin – och så blev bara det också för stort och rörigt. Än har bara en av mina kurser kommit igång för hösten, och jag bävar nästan lite för att den andra också ska dra igång på allvar. Just nu känns livet hektiskt nog som det är – jag stupar i säng efter 22 om kvällarna, och sover som en gammal trästock.

Men det var väl ändå själva fan, eller…? En liten ynkans bit elefant om dagen ska man väl mäkta med?

Jag hoppas det. För mitt i ovan nämnda villervalla har jag dessutom missat mitt 10-årsjubileum som bloggare med ett par dagar. Den 9 september 2002 skrev jag första blogginlägg ever. (Fast Livejournal käkar upp inläggen efter hand, så mina första 3 bloggmånader är borta. Jag antar att jag borde försöka rädda dem på något sätt, men… orka?) Det känns lite trivsamt. Som att jag har en tradition och en historia att förvalta.

På den tiden, då för tio år och två dagar sen, när jag började blogga – då var det ju inga ”normala” människor som höll på med det. Jag tror inte ens att ordet blogg var uppfunnet – åtminstone hade det inte fått så stor spridning att jag hört talas om det. Det var nåt som bara nördar höll på med, och nästan lite pinsamt.

– Vadå, skriver du daaagbok på nääätet?
– Va? Vem, jag? Ehh, nejdå, jag öh – bara skriver lite… Sådär du vet, för att komma ihåg min engelska, och så.

(Det var faktiskt skälet till att jag började skriva blogg. En kompis hade hittat Livejournal och tyckte det verkade fiffigt att skriva på engelska, så då gjorde jag också så. Mer seriöst än så var det inte. Ingen dillade om att ”vårda sitt personliga varumärke” eller ”viral spridning”. Inte då.)

Idag är närmast varenda kotte ute på nääätet och det är inte det minsta suspekt att delge världen sin frukostmeny – helst med bildbevis – eller sin åsikt kring världspolitiken, sammanfattad till 140 tecken. Man checkar in på gymmet, konferensanläggningen, Konsum eller fyrans buss via sin smartphone, och det är också helt normalt. Dagens nördar är snarare de som av en eller anledning valt att ställa sig utanför.

Missförstå mig inte nu – jag tycker att det är kul att nätpratandet blivit så självklart, ingenting man måste förklara eller argumentera för hela tiden. Fast samtidigt är det inte samma sak längre. När alla slåss om att få höras och synas, är det till slut ingen som orkar lyssna längre. Det ständigt pågående pratet blir ett brus – och ska man dessutom hålla sig under 140 tecken, så får man ju ändå rätt sällan något vettigt sagt. Även om man skulle få till några riktigt kloka, genomtänkta och snyggt formulerade tweets, så är de ju ändå bara borta sen – som maskrosfrön för vinden.  Så länge man snackar finns man, och så fort man inte snackar är man borta. Som ett annat maskrosfrö. Jag trivs inte riktigt i den flyktigheten, det är inte min grej. Visst kan jag låta käften gå, precis som alla andra – men jag tröttnar rätt snart på att höra min egen röst, och på försöka tävla mot bruset.

Strömmen fylls av tomflaskor, men ingen flaskpost.

Då längtar jag tillbaka till min kära gamla blogg. Kanske lite tillbaka till det som en gång var också – då när en blogg var något nördigt och obskyrt, och innebar att någon människa skrev ner sina tankar och reflektioner – utan att fundera så mycket över hur texten skulle påverka hens personliga varumärke, och följdaktligen vågade väva in en smula av sin själ i texten. (Nej, jag säger inte att dagens alla bloggare sitter och gör sådana överväganden inför varje text – men jag säger att jag gör det. Eller har gjort det. Eller – hur det nu blir. Jag tycker hemskt illa om det, men det har satt sig lite grand i ryggmärgen. En yrkesskada. Eller arbetsskada.) (Och helt ensam om det där är jag ju inte…)

Egentligen vill jag minnas att jag skrev om allt det här redan i somras – men eftersom jag nu tydligen kom av mig med Reclaim The Blog-projektet, kändes det som läge att påminna mig om det. Få se om jag kommer ihåg det den här gången.

Och imorgon kanske jag rent av kommer ihåg att servera en liten bit elefant – det ni!