En ung, vacker och framgångsrik kvinna är mitt uppe i bestyren med att planera sitt bröllop (med en troligtvis lika ung, vacker och framgångsrik man), då något händer och bröllopet ställs in. Förkrossad och desillusionerad söker hon sina rötter, i sin döda mors garderob (!). Hon finner en bunt oöppnade brev adresserade till henne själv, poststämplade i ett land i sydöstra europa. Breven är från hennes mormor, som hon aldrig haft kontakt med och inte visste att hon hade. Hon beslutar sig för att resa dit.

Ehh, låter inte riktigt som en film i min smak, eller…? Nej. Det är det inte heller. Och den tyska romantiska bagatellen Ein Sommer in Kroatien, som jag såg i sammandrag (ehm, spolade lite) igår, är precis så förutsägbar som man kan ana efter att ha läst mitt referat av inledningen till filmen ovan. Det är ett tårögt möte med en helt ny familj som tar emot den unga, vackra, framgångsrika kvinnan med öppna armar, det är en sammetsögd främling som lever det enkla livet med båt och flakmoppe långt från salongerna hon är van vid, det är kulturkrockar och det är saktmodig förälskelse i den lokala naturens karga skönhet. (Och alla talar tyska.)

Produktionsbolaget har inte sparat en enda floskel när de gjort den här filmen, så mycket kan jag lova.

Men – den är inspelad i vårt Kroatien, i Rovinj – den stad vi alltid åker till. De åker och traskar runt på samma gator och kajkanter som vi alltid åker och traskar runt på. Till och med båten är våra fiskarfarbröders båt, som filmbolaget fick hyra för att göra filmen. Det var en rätt bisarr känsla, gatorna och gränderna som efter 7-8 besök inte bara är makens, utan även mina och barnens. På ett ställe vinglar hjältinnan till på sina högklackade, i den kroatiska fiskebyn totalt malplacerade, skor. Hon tar dem av sig för att gå barfota och jag vet exakt hur gatstenen känns mot fotsulorna, slipad till siden under 1000 års tramp av fötter och slirande av vagnshjul.

Mycket märklig känsla.