(Gissa vem som vaknade i morse och automatiskt, med sömnen ännu slitande i ögonlocken, sträckte sig efter telefonen för att kolla twitter…? Det är helt klart en sund avgiftning jag satt mig på, det märker man ju…)

Hursomhelst, jag som skrev om sommarpratarna långt innan programmen börjat sändas – idag lyssnade jag på mitt första hela avsnitt för sommaren… Jag hade tagit mig för att steka pannbiff, och det har liksom blivit lite tradition att det är då, bland kastruller och os av såväl svavel som brända födoämnen, som jag lyssnar på lättsmält pratradio – möjligen för att hålla nerverna och humöret i schack.

Vanligtvis lyssnar jag på Sommarprogram. Ett pod-avsnitt räcker precis lagom till en omgång pannbiff, kan jag meddela.

Häromdagen skrev jag att jag gav upp med att läsa Daniel Sjölins ”Världens sista roman”, tanken var ju att den skulle vara utläst tills idag, då Sjölin skulle stå för Sommarpratet – men den planen sprack. Jag retade mest upp mig på den och dess alltför långa passager av som ord staplade på varandra, klängande på varandra – som aldrig lyckades riktigt med att skapa helhet. Inte för mig, åtminstone. Jag hade inte tålamod, helt enkelt. Bah! Livet är för kort!

Fast idag får jag ge Sjölin en smula upprättelse. Faktiskt en smula mer än ”en smula” – jag tror att han idag presterade mitt all-time-favorit-avsnitt bland Sommarprogrammen, och lär stå ohotad i topp lång tid framöver. Jag är fortfarande tagen, har hjärtat i halsgropen och ler fånigt, som ett barn som just vinglat ur berg- och dalbanevagnen.

Det lustiga var, att jag kände igen honom från boken. Tonen, uttrycket – ”rösten”, precis samma! Men här kom det där staplade, klängande uttrycket till sin rätt, skapade dynamik, tempo, spänning och närvaro. Nästa gång jag ska läsa Sjölin ska jag köpa mp3-versionen – förutsatt att han läst in den själv, förstås.

Men vad pratade han om då? I SR:s programpresentation står det att han ska prata om sitt liv som gubbstrutt – och det gör han också, förvisso. Hela programmet är upplagt som en dialektik mellan gubbstrutten och humanisten – båda vid namn Daniel Sjölin. Men det är en bra mager beskrivning av programmet… En nätkompis (som för övrigt bloggar här, fast citatet om Sjölins Sommar är lånat från Facebook) beskrev programmet såhär:

”En bredsida mot… det mesta. Kultur, klassamhälle, främlingsfientlighet, kulturfientlighet, kultursnobbar. You name it. Alla får påsar.”

Bredsida är ett bra ord, det stämmer också – även om det inte är riktigt vad man väntar sig, när SR yrar om gubbstruttar. Gubbstrutten och humanisten är bara gestalter, berättare som bär fram en betydligt tyngre dialektik i sitt lättsamma jiddrande. Tillvaron och samhället och vår enastående förmåga att distansera oss. ”Ansiktenas tyranni!”

Det jag tror berörde mig allra mest var att programmet var litteratur – fast muntligt. Och dikt – fast på riktigt. Skådespel och dokumentär, allt i ett. Både och, en fot på vardera sidan. Inte i statisk balans, utan dynamiskt i rörelse hela tiden. Som ett scenframträdande. För mig – en resa och en adrenalinkick. Jag tror delar av mig fortfarande reser på upplevelsen, och darrar en smula av adrenalinkicken.

Har du inte hört programmet än? Gör det. Spänn fast säkerhetsbältet innan du åker bara!

***

(Och ja, jag får väl försöka läsa resten av boken också, dårå…!)