Midsommar, jaha… Men alltså, vadå – idag?? Det går inte in. Här – i landet som bommar igen och stänger ALLT vid varje storhelg, där helg verkligen är helg – här är idag en sommarfredag som vilken sommarfredag som helst. Att det bara några mil norrut firas midsommar så-gud-sig-förbarme märks inte ens. Och jag glömmer själv bort det.

De senaste somrarna har vi redan befunnit oss utomlands (sic!) när midsommarhelgen infallit, och firandet har i princip bestått av följande dialog vid poolkanten:

– Är det fredag idag?
– Ja.
– Då är det midsommarafton.
– Å fan. Glad midsommar då.
– Detsamma. Ska vi göra små grodorna runt poolen?
– …Eh, nä.
– OK.

Och sen är det klart. Utan sill, utan nubbe, utan små grodor. Semester är en slags högtid i sig, och den firar vi med största andakt. Midsommar? Javisstja.

Jag blev faktiskt påmind tidigare i veckan. ”Hoppsan.” tänkte jag. ”Borde man göra nåt åt det, tro?” tänkte jag, med en sådan brist på emfas att själva frågan var svar nog. Nä. Det borde man inte.

Men okej, jordgubbar har jag köpt, dagen till ära. Jordgubbar är gott. Och vi lär väl försöka ställa till med någon form av festligare måltid för att fira att också den fjärde familjemedlemmen får ledigt ett par veckor efter dagens vedermödor. Det firar jag långt hellre än att sommaren nu nått sin höjdpunkt och nu vänder mot höst och mörker igen.

(Ni vet att det är det vi firar, va? Sommarsolståndet var förvisso igårkväll, men ändå. Därav midsommar.)

Sill däremot… Räknas burkmakrill i tomatsås, så kan vi säga att jag prickade in ”sill” till lunch…? Visst, jag hade säkert kunnat få tag på svensk matjessill här. Om inte annat finns väl IKEAS eget märke. Men inte ens jag är så förtjust i sill att jag inte hellre äter något annat, om jag får välja. Och jag får välja. Visst är det härligt? Jag gillar att få välja.

Och vi har åtminstone avverkat den obligatoriska svenska midsommartraditionen ”överraskas av plötslig regnskur, som lika plötsligt övergår i solsken så snart man fått tak över huvudet”. Det är ju faktiskt en klassisk tradition. Ingen midsommar utan den lilla detaljen…!

(Särskilt yngste sonen uppskattade den mycket, och skrålade ”duscha, duscha, duscha” hela vägen hem genom snofskvarteren. Jaja, nån ska ju stå för underhållningen…!)

Men de där Små grodorna… Få saker i livet har jag avskytt med sådan rödglödgad intensitet som att dansa kring granar och midsommarstänger – och Små grodorna sammanfattar liksom själva essensen av förnedring dold i detta kulturella hån mot dans och glädjeyttring. Som barn kunde jag ibland slinka undan genom att ställa mig i ett hörn och se sur ut, men det fanns alltid de hyperpedagogiska förmågorna som slet en med ändå, med de hurtfriska orden ”Joodå, alla barn ska dansa!” Jag tror faktiskt att min traditionsaversion föddes just under en sådan tröstlös kamp för att slippa förödmjuka mig kring en tanig julgran, tronande mitt i gymnastiksalen och minst lika förödmjukad som de 200 trumpna, dittvingade elever som omringade den med håglösa hoppsasteg…

Men alltså: Nej. Vi försmäktar inte nämnvärt, ens i detta midsommarlösa land. Det går faktiskt lika bra med zelleri.