Den eviga balansgången – idealistens vilja att förändra, driva på mot det där avlägset hägrande idealet, visionen av hur saker borde vara. Mot verklighetens tröghet, väderkvarnar och skuggspel. Svårast av allt är att veta när man ska anta vilken roll. Mitt eviga ok har varit att jag alltid väljer att spela Don Quijote av den blodiga pannan, för att världen behöver idealister, världen behöver någon som orkar slåss och stå upp och försöka driva fram förändring.

Runt mig finns alltid en hord människor som hejar på till en början, men i stridens hetta är de alltid märkligt undanglidande, ogripbara. De står aldrig riktigt bakom en, där man trodde man hade dem – utan lite snett till höger och tittar åt ett annat håll. När det hettar till står Don Quijote alltid ensam mot väderkvarnarna.

Personligen tror jag att Don Quijote borde ta semester. Skrota lite i sin trädgård, läsa en tidning och dricka en kopp kaffe. ”Horden” blir förstås snopen. Men om de verkligen behöver nån som slåss mot väderkvarnar åt dem, får de väl ringa Nisse. Nisse från Manpower.