Varför är det så laddat att säga nej?

Och alltför ofta förvandlas det hurtiga javisstandet till ett bräckligt ”javisst-jag-kan-knappt-stå-på-benen-som-det-är-men-visst-fixar-jag-det-där-också-jajamensan” från någon som en gång var väldigt duktig, men som gick sönder någonstans på vägen, och nu kämpar en hopplös kamp för att komma ikapp den hon en gång trodde sig vara. Den duktiga.

Idag sa jag i alla fall nej. Jag tackade nej till en ideell men ansvarsfylld roll, som jag vet att jag erbjöds för att jag gjort intryck som driven, ansvarsfull och – tja, ”duktig”. Jag hade hoppats att få förtroendet, och så fick jag det. Och då tackade jag nej. För det som borde varit glädje och iver att få sätta igång, vällde bara upp som en kramp i strupen och en klump i bröstet när jag tänkte på det. Så jag sa nej. Hemskt ledsen, men jag kan inte ta på mig det.

Luther, ni vet han som sitter på ens ena axel och väser om att man borde göra lite mer, påstår att man är lat och oduglig om man inte gör lite till, lite till, lite till – han har förstås kacklat i örat på mig hela dagen. Om lathet och egoism. Om att inte ställa upp. Men jag vet att jag gjort det enda rätta, valt den enda farbara vägen.

För nej är ett litet, litet ord – det svåraste som finns. Och ibland ett av de viktigaste.