Alltså, den där känslan. Man har jobbat häcken av sig, alldeles för många timmar under vilka allt för mycket frustrationsadrenalin har strilat ur öronen. För att ”få ihop nåt” att lämna in. Så kommer stunden, den magiska – den som såväl hägrat som hotat vid horisonten. Och efteråt, när den hopskrapade lärdomen ligger i säkert förvar på skolans server (eller vilken server man nu har att lämna in sina arbeten på), då är det som om arbetet utgjort ens hela mentala ryggrad, och när den försvinner pyser man ihop som en mental sufflé, en strandad manet flämtande i solskenet.

Idag var en sån dag. En Dagen D som i deadline.

Imorgon är en annan dag – då ska jag berätta vad jag gjorde i helgen, och om boken jag letat efter i säkert 10 år, utan att veta att den fanns och vad den hette. Nu har jag den, och bara förordet fick det att kittla i magen!