Jag vet inte riktigt vad som hände, men luften gick ur och jag får kämpa hårt för att hitta någon slags balans just nu.

Allt var så tydligt i julas: Jag rannsakade hösten, fann den både otillfredsställande och ohållbar och därmed var saken liksom klar. Nästa termin skulle jag göra annorlunda. Sen tillbaka efter ett stulet jullov (barnen var lediga, men jag var det inte – egentligen), tre veckor back med allting som skulle in inför terminsavslutningen i mitten av januari, en panisk brandkårsutryckning som inledning på 2012. Sen ny termin, nu äntligen skulle jag kunna följa mina goda ambitioner om ett mer balanserat förhållningssätt till skolan och studierna.

Då – upptäckte jag att jag gjort en planeringsmiss, som innebar att en kurs i interaktionsdesign som jag läser utöver webbdesign-paketet, inte alls började i april som jag planerat, utan nu direkt, för två veckor sen. Jag upptäckte fadäsen ganska precis 35 minuter före kursens första deadline – 24 timmar och 35 minuter före den andra…

(Men jodå, jag höll båda. Tjurrusning could be my middle name.)

Så nu sitter jag i exakt samma situation som i höstas. Ensam vid datorn 8 intensiva timmar om dan. Om jag stjäler mig en förmiddag för att träffa någon kompis eller göra något för min egen skull, får jag ångest över spilld pluggtid. Tröttheten om kvällar och helger är bedövande.

Mirandas text om att lyssna eller inte lyssna på den där rösten som säger åt en att man måste, måste, måste en massa saker hela tiden berörde mig djupt. Med glädje – för att det alltid är en lättnad att ha sällskap i en utsatthet. Och med sorg – för att det är så förbannat onödigt alltihop, och för att jag vet hur djupt de där ränderna går.

På många sätt känns det som om jag går i cirklar, och jag skäms över att jag inte hittar ut ur labyrintskrället nån gång. Jag menar – ni har ju hört det här förut. Jag med. I teorin är det så enkelt. Prioritera om. Värdera om. Sen rullar livet på och jag gör som jag alltid gjort. Lilleturen är min, och den kommer sist. Och måste be om lov. Mina egna val gäller inte, inte om de inte får godkännande av… Tja, jag vet inte ens. Vem som helst? Vem som helst utom mig själv?

Jag avskyr verkligen den här svaga länken jag dras med. Jag borde veta bättre, borde vara starkare! Och jag är starkare, i så många andra avseenden – men just här sitter tydligen min akilleshäl. Det är som i mardrömmar om att gå vilse; jag väljer olika vägar, öppnar nya dörrar, går i rakt motsatta riktningar mot vad jag gjort tidigare – men lik förbannat hamnar jag i samma jäkla återvändsgränd, om och om igen.

Frågan är – går mönstret att bryta, eller måste jag lära mig leva med det?