Vi kom fram till slut, fick leta oss fram den sista biten genom nattsvärta så ogenomtränglig som den bara blir riktigt långt ut på landet. Hamburgartallrikarna vi köpt med oss från orten hade hunnit bli ljumna och halvsaggiga, men vi åt som glupande vargar ändå. Barnen som låg hoptrasslade med varann och allsköns jackor, leksaker och serietidningar i baksätet när vi kom fram, fick plötslig överskottsenergi och har ägnat senaste halvtimmen åt att klättra upp och ner i våningssängen och yla som vilda pirater.

Nu ligger de nerstoppade i varsin hotellstugsäng, med prasseltäcken och allt spännande och ett helt långt jullov framför sig. Tjugoen dagar!

Jag tänker på hur olika perspektiven är. För mig det praktiska – färdigbäddade sängar, fullutrustat kök (fast jag inte ens behöver ett), separata sovrum och ett rum att sitta i. För barnen… ÄVENTYRET! En helt ny värld, denna lilla hotellstuga som är vår i två dagar. Där jag ser alldagligt och praktiskt (om än lyxigt sådant!), ser de raka motsatsen.

Det är skönt att påminnas om barnens perspektiv ibland. Kanske kan jag inte längre fullt ut uppleva det sådant det var – men det känns gott att veta att det fortfarande finns där.