Förresten hade vi fikagäster i söndags. ”Det är lugnt”, försäkrade maken, ”de pratar engelska båda två.” Jojo. Det är mycket möjligt att de gjorde, men jag hann liksom aldrig fråga, för de kom och sen vart jag fullt upptagen med att konversera på tyska hela eftermiddagen.

Det gick ganska bra. Visst, jag har vissa språknördar i bekantskapskretsen som skulle fnysa åt min tyska så ljudligt att skägget månde fladdra i åtminstone en vecka, men faktum är att jag deltog aktivt i samtalet, gästerna förstod vad jag sa och skrattade åt mina lustigheter. That’s good enough for me.

Antar att jag med gott samvete kan uppdatera CV:t nurå. ”Talar svenska, engelska och tyska.”

***

En sak som jag tyckte var lite roligt var våra tyska gästers reaktion på vårt kök.

Jag avskyr det där köket, det är trångt och kyffigt och inrymt i vad som motsvarar en ordinär svensk klädkammare (ja, ”walk-in-closet” ska det visst heta nuförtiden…). Våra svenska gäster brukar vanligtvis vara benägna att hålla med mig om kökets ynklighet, eller åtminstone bara komma med vaga protester. (Svärmor sa ungefär ”Jamen herre-gud?!” när hon såg köket. Just sayin.) 

Våra tyska gäster visste knappt till sig – vilket fint kök! Mja, det är väl lite trångt, menade vi – men fick genast mothugg: Men ni ska ju bara laga mat till fyra? Vad är problemet? Det räcker väl?

Hm. Eh. Alltså…
Jodå, det räcker väl… egentligen.

När jag besökte min väninna i Nyköping förra helgen, gick jag där i fyra dagar och bara njöt av att vara i deras kök. Att vara i köket, sådär som man liksom är i ett svenskt kök. Där köket är samlingsplatsen, det egentliga vardagsrummet, sambandscentralen och husets hjärta. Det är det jag saknar. Visst kan jag laga mat för både 4 personer och fler än så i det där köket (fast matlagning är med nödvändighet enmansgöra i det köket, hjälpas åt blir ohållbart), men det är helt enkelt inte ett kök att vara i.

***

– Kochst du gern? frågade de sedan, fortfarande entusiastiska över vårt trivsamma och praktiska kök.
– Eh, nah ja… Nicht gern, nur täglich, svarade jag, ärligt. Och kände mig som en sehr schlechte Hausfrau.