Jag skrev igår kväll att man ibland kan få uppfattningen att den här bloggen håller på att urarta till bokblogg, vilket väl förvisso inte vore det sämsta. Men om sanningen ska fram är det bara trögt just nu. Jag läste en hel drös böcker under semestern – har jag orkat skriva nåt om dem? Nej. Och annat då? Nej, inte det heller. Jag tänker att jag ska, sen – och sen blir det sen, men då har jag ingen lust. Eller så skriver jag några rader – och kastar i papperskorgen. Bah humbug.
Så – är min blogg-era slut nu? Dags att lägga ner? Äsch jag vet inte det jag. Det känns ju lite snopet, nu när jag ska plugga webbdesign och har tänkt att bloggen kan få vara testverkstad. Och så nära tioårsjubiléet dessutom. Bara en sån sak.
Men jag tänker på en sak som påverkat mitt bloggande och blogglust: Twitter. När jag började blogga, i september 2002, uppdaterade jag bloggen mellan 4-6 gånger per dag. De flesta inläggen var vad jag då kallade one-liners – men idag skulle kalla tweets. För sedan Twitter dök upp på webben, har det blivit där som alla one-liners hamnar.
Och det är väl sunt på sitt sätt – lite ”var sak på sin plats”, blogginlägg i bloggen, mikroblogginlägg i mikrobloggen, Ordnung muss sein. Fast samtidigt saknar jag det där – att ha de där korta snuttarna i bloggen. Men så länge jag skriver sånt på Twitter skriver jag dem ju inte här också. Och plötsligt infinner sig en känsla av att man inte kan skriva vad som helst i bloggen – herregud, hur skulle det se ut. Fast å tredje sidan – vems är bloggen då, om inte jag själv avgör en sån sak?
Sånt här funderar jag på just nu. Vad vill jag med bloggen egentligen? Vad skulle lustfyllt och generera glädje för mig att skriva om? Just nu har jag inget svar på den frågan – och därmed blir det som det blir med bloggandet. Ett grytrecept och några håglösa bokrecensioner.
Nåväl – egentligen ville jag bara meddela att det nog kan bli lite bloggtorka framöver. Dels har mina kurser dragit igång med buller och bång. Och dels grunnar jag alltså på vad jag egentligen vill ha bloggen till.
När jag kommer på nåt säger jag till!
Vad jag vill säga är i alla fall: fortsätt experimentera. Gillar att din blogg är levande. Jag antar att Tumblr eller Posterous kan samla såväl inlägg som foton och Tweets, men då får du ju inte styra exakt hur de ska se ut tillsammans, de får en färdig form. Därför tror jag den här platsen som bas och några olika plattformar som komplement är bra.
Liksom att orden och bilderna kommer där tankarna finns. Och jag gillar att se instagram-bilderna i den här bloggen, som illustration till det du skriver om, det funkar ju kanon! (Även om jag gissar att det ligger fler i din bildström som jag bara kikat på någon gång ibland)
Gillar fotoinläggen som kommer här ibland också, med bilder i rad från någon dag, utflykt eller tanke. Lovely!
Och, så klart, att du kan lägga in längre och större tankar med egna resonemang, som får en att tänka, även om man inte alltid samlar ihop huvudet till en kommentar.
Och även om jag svarar nåt som låter ”självklart, fortsätt blanda och experimentera”, så funderar jag över samma sak i min blogg. Kanske skriver mer där om hur jag funderar, vid tillfälle. Eller så skriver jag inte alls. Så blir det oftast med mig. Men hur som helst – gillar det du delar!
Ja men huuu, jag tänker likadant!
Min blogg är för tillfället torrare än Sahara, men jag finner viss tröst i den nyvunna insikten att se alla forum som delar i min digitala helhet: bloggen är en del, Twitter en annan och Facebook en tredje. Och så länkar man emellan.
Och så salt och peppar på det…
Oh well. Det är dock inte utan splittrade känslor, måste jag medge.
Min spontana tanke är ”varför inte låta bloggen bli det den blir?” – eller snarare, låta den vara ett hopkok av allt, den behöver inte ha tema/struktur/väldigt genomtänkt innehåll/etc. Låt allt (eller ingenting 😉 vara tillåtet!