…när man kan krångla till det så att man nästan knyter dubbelknut på sig själv? Nej, när det gäller krångel skyr somliga människor inga ansträngningar för att maximera effekten.

Idag skulle jag exempelvis registrera mig på tyska Lovefilm.de. Antalet filmuthyrningsfirmor jag sett sedan vi flyttade hit kan lätt räknas på ena handens tumme och pekfinger – varav den ena var av det slaget som jag aldrig frivilligt skulle besöka utan livvakter. Den andra ligger helt enkelt alltför besvärligt långt bort. Alltså – lovefilm. Film i brevinkastet, perfekt!

Det finns ett par filmer som jag aldrig sett, fast jag verkligen velat. Den ena är Desperado med Antonio Banderas – ingen speciell film, men filmmusiken tjänade mer eller mindre som soundtrack på mitt förra jobb under en period – och det känns helt enkelt fånigt att inte ha sett filmen. Den andra är uppföljaren till min favoritfilm Boondock Saints – en film som jag beställde från sverige i somras, fick levererad av kompisar som kom på besök… Och som sen inte gick att se för att skivan var defekt. Orka reklamera till Sverige…

DEN filmen skulle jag nu lägga till på min Lovefilm-lista, för att äntligen få se. Jaha – då är den censur-märkt 18 år, och tyska krångelmaffian har givetvis varit framme och skapat sin byråkratiska Kafkakonst. För då måste vi på heder och samvete och SKRIFTLIGT på PAPPER intyga:

a) att vi själva är myndiga att inga underåriga har möjlighet att vittja vår brevlåda, och
b) att inga underåriga har möjlighet att vittja vår brevlåda.

Detta ska vi styrka genom att printa ut en PDF-blankett, fylla i och ta med till Deutsche post tillsammans med pass (!) för att posttjänstemannen ska stämpla och intyga att vi nog är vuxna nog att se på barnförbjuden film, samt kapabla att ta ansvar för att barnen inte råkar se blod på teve. Jag upprepar: Detta händer NU, nådens år 2011!

(Förresten hände samma sak när jag skulle försöka beställa Desperado via tyska Amazon – vilket resulterade i att jag gav upp försöket…!)

Jag ska låta bli att orda om dubbelmoral, jag tycker att exemplet talar för sig själv…

Samma sak gäller för övrigt vid spel och dobbel – i Tyskland är det förbjudet för minderåriga att spela om pengar. ”Jamen, det är det i Sverige också”, påpekar du. Jorå. Men i Sverige står inte tobakshandlaren eller ATG-ombudet och hötter pekfingrar åt föräldrar som låter barnen välja ut varsin lottokupong åt sig, eller ber barnen säga ett nummer mellan 1 och 49 för att pricka in en slumpmässig rad. VERBOTEN skriker de här, och spänner med avsmak ilskna blickar i de moraliskt förfallna föräldrar som drar in sina oskyldiga barn i synd och ekonomisk ruin.

Jaja. Den här gången ska vi bita i det sura äpplet vad gäller att styrka vår mogenhet för våldsfilmer, en gång för alla. ”Skam den som ger sig” är ett klokt valspråk för den som flyttar till Tyskland…! 😉