Nej, någon ordentlig bloggpost blir det inte idag heller – vi har kärt besök från Sverige, och har ägnat dagen åt parkhäng på lekplatsen, och sightseeing på Isemarkt, som är en del av Hamburg som jag möjligen har nämnt någon gång, men inte pratat så mycket om, men som ändå är en del av den här stan jag gillar: Det är stans största ”Wochenmarkt”, alltså veckomarknad, där man säljer allt från grönsaker, kött, fisk och bröd, till smycken, kläder, antikviteter och begagnade (tyska) böcker.

Det är ganska trevligt – åtminstone tycker jag det, och bestämde mer eller mindre enväldigt att det var roligare att visa än Rathaus eller Hamburg Hafen med sin myriad av kranar, lastfartyg och godscontainrar… Vi strosade omkring ett tag, jag köpte blåbär och körsbär och ruccola och kände mig väldigt pittoresk.

Rätt som det är studsade en man fram ur folkvimlet och gav barnen varsin fin croissant. (Han jobbade alltså i en bagerivagn på marknaden, ska tilläggas, och det här var just vid stängningsdags. Inget konstigt med det alltså, bara trevligt!) Han frågade om vi var skandinaver, och jag svarade att vi var svenskar – och då förklarade han på något rostig, men fullt begriplig, svenska att han bott i Sverige en gång för länge sedan, nära Karolinska sjukhuset. Sedan studsade han tillbaka genom folkvimlet, till sin bagerivagn.

***

Hursom helst – det var egentligen inte det jag tänkt berätta, utan jag hade tänkt visa en trailer till en film som gick på tysk TV häromkvällen, och som vi till stor lycka spelade in åt barnen:

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=O7G5Cr7_xNA’]

Den heter My neighbor Totoro och är gjord av Hayao Miyazaki, som gjorde Spirited away för några år sedan. Det pratades mycket om den filmen när den kom – men jag såg den aldrig. NU är jag förstås sugen på att göra det…! My neighbor Totoro är en söt berättelse om två systrar och deras granne – en stor, hårig skogsvarelse vid namn Totoro. En mycket söt berättelse som sagt – och bisarr på det sätt som är så typiskt japanskt. Det är en grotesk twist mitt i det söta, och så ytterligare en twist åt det gulliga, mitt i det groteska. Se kattbussen i trailern, tillexempel. Och Totoro själv, förstås.

Filmen har några år på nacken, jag är säkert sist i världen med att ”upptäcka” den. Men om det till äventyrs är någon mer än jag som inte sett den förut, så rekommenderar jag den varmt. För små barn – och stora.